Startsida           Konakta oss           Om oss
Detta är en artikel publicerad i Aftonbladet söndagen 25 Januari 1942.

"Det är slutsprunget för mig nu" säger finlandsfrivillige Onni Niskanen, Duvbo IK

Ryskt splitter sätter p för Duvbo-ordförandens idrottskarriär som aktiv. - Det får bli "inre tjänst" i stället. Hangöfronten den 4 november 1941…ryssarna ha fått ett av sina offensiva ryck… våldsamma artelleriskurar svepa fram över de främsta finska linjerna på Lappviksavsnittet, som försvaras av de svenska finlandsfrivilliga… en av dem fältväbeln ONNI NISKANEN Duvbo IK:s ordförande och en av Stockholms mera kända terräng- och orienteringslöpare samt gångare är chef för en kulsprutetropp… han har nyss inspekterat den nya kulsprutan - som föresten är ryskt krigsbyte, och som har en mycket viktig uppgift att fylla ur försvarssynpunkt, där den ligger på vänstra flygeln mitt emot Ekön… ryssarna veta det också och rikta med förkärlek in pv-elden mot den strategiska punkten. Två gånger ha ryssarna kunnat notera fullträffar och två gånger har Niskanen varit tvungen att skaffa nytt folk och material… den här gången resonerar ryssen tydligen tredje gången gillt… den ryska pv-kanonaden är fruktansvärd med trumeld från 7 kanoner… Niskanen som krupit ett bra stycke framför sin pjäsplats för att rekognosera trycker, trycker och trycker sig mot marken för allt som han är värd…det är hans enda lilla chans…tjong-pang åtföljt av ett enerverande spsi-spis, det är som om luften skulle vara uppfylld av en massa surrande humlor - när skärvorna efter granatkrevaderna etablera sin vilda krigsdans i luften…klarar jag mig den här gången, då klarar jag mig jämt, resonerar Niskanen med sig själv, när han meter för meter ålar sig tillbaka från det beskjutna området - infernot… JAG KLARADE mig den gången, säger Niskanen till AB:s medarbetare, som sökt upp krigaren - idrottsmannen i hans hem i Råsunda. Men redan dagen därpå var det "klippt" och det så pass ordentligt att jag nu måste använda mig av kryckor - åtminstone en tid. Han återkom till Sverige i samband med den svenska frivilligkårens återvändande, och han kom som sagt på kryckor. Onni Niskanen - namnet skvallrar om att det rinner finskt blod i hans ådror - är en enkel och sympatisk person, som genast tilltvingar sig intresset. När man ser denne lugne och försynte man med sitt öppna, frimodiga ansikte förstår man att här har det inte varit blott och bart äventyrslystnad eller något annat mera "ytligt" motiv som drivit honom att göra sin insats för Finland. -Jag ville göra en insats och när dessutom två av mina bröder, som när kriget bröt ut ännu voro finska medborgare kallades ut under fanorna, kunde jag inte vara overksam, kommer det enkelt från Niskanen, som inom parantes redan deltog i vinterkriget som frivillig och är sergeant i svenska armen.

"DÖDSKÄRRAN" VÄNTADE.

-Men hur gick det till, när du skadades?
-Ja, det var den 5 nov. dán efter den dagen jag hade en sådan tur att jag klarade mig helskinnad ur den ryska artelleritrumelden.
Jag hade just inspekterat min andra kulsprutegrupp och var på väg till den första - den mittemot Ekön - när utan föregående varning en rysk pv-kanon började "spela upp". Jag uppfattade bara det karakteristiska ljudet vid avfyrningen, så slängde jag mig handlöst till marken. En enda tanke malde i huvudet. Det var "bort från den farliga platsen innan nästa skott kom". Först när jag skulle resa mig upp och springa märkte jag, att jag inte kunde stödja på det ena benet. Samtidigt kände jag smärta i ryggen och blödde i högra handen. Splittret hade "gjort sitt". Jag var sårad. Omsider lyckades jag släpa mig fram till korsun. Därifrån telefonerade kamraterna efter ett par sjukvårdare som bar mig genom skogen fram till skogsvägen där "dödskärran" väntade. Den där färden på bår genom skogen skall jag aldrig glömma. Ryssarna satte nämligen igång en intensiv artilleri - och granatkastareld just i den riktning vi drog fram. Det var precis som "Ivan och hans anhang" hade beslutat att göra allt att knäppa mig. Det lyckades nu inte. Men jag måste säga att jag aldrig känt mig så enkel och så hopplöst hjälplös som vid det tillfället när sjukvårdarna på grund av kanonadens intensitet var tvungna att sätta ner båren på marken och själva söka skydd. Att inte kunna ta sig någon vart och granatkrevaderna röjer upp omkring en och träden bryts som tändstickor, det är hemskt, lindrigt sagt. Så småningom kom jag fram till bataljonsplatsen och fick ett första förband samt en spruta för verken. Sedan bar det av den 20 kilometer långa vägen i ambulans till fältlasarettet, där chefsläkaren och Viktor Sjöström - gestalten Pitkäräinen själv tog hand om mig och plockade ut skärvorna ur ryggen, handen och foten på mig. Med ett suveränt lugn och en förbluffande skicklighet arbetade och arbetar denne finske kirurg. Han lyckades leta reda på och operera bort varenda skärva utom en som oturligt nog råkat ställa si på tvären bland benen i högra fotens vrist. En operation där ansåg Pitkäräinen alltför riskabel. Det kunde betyda att jag blev absolut invalid för hela livet. Hans råd var att låta skärvan sitta kvar och så att säga växa fast. Ömheten skulle komma att gå bort med tiden och jag garanterades att inom en relativt kort tid kunna klara mig utan kryckor. Till samma uppfattning har de svenska läkarna kommit. Men någon tävlingsidrott för mig i fortsättningen blir det inte. Möjligen litet motionssport någon gång.
-Flera finlandsfrivilliga ha nämnt om "mullbänken". Vad var det egentligen?
-Jo, det var en väldig rågång som ryssarna huggit upp och som skilde de ryska och finska linjerna åt. Ett slags "ingen mans land" helt enkelt. Den där rågången var sandbelagd och kallades av oss för "mullbänken". Varje dag, jämt och ständigt, krattade ryssarna "mullbänken" och höll den slät och fin. På så sätt kunde de nämligen lätt se om någon av våra patruller passerat under natten och då visste de vad klockan var slagen. Längs efter hela öppningen hade de starka kulsprutenästen. Någon anfallskrigare är inte ryssen - men knipslug. De ryska befästningsanordningarna äro ofta geniala - mullbänken är ganska belysande - och deras sätt att anbringa landminorna djävulskt. Många av mina kamrater blev offer för just landminorna.

LÄSTE "FÄNRIK STÅL"

-Vad gjorde ni på "fritiden"?
- Det blev att fördriva tiden så gott det lät sig göras i korsun. Framför allt gällde det ju att hålla humöret uppe och koppla av på något sätt. Jag kom med förslaget att var och en skulle läsa en dikt. Det accepterades genast. Själv läste jag "Fänrik Ståls sägner". På tal om mina kamrater så måste jag säga att det var sällsynt bra pojkar som denna gång stred och fortfarande strider för Finlands sak. De gick och går in för sin uppgift på det rätta sättet och med den rätta andan.
När vi sitta så här och tala om kampen "där ute" kommer resonemanget även in på kapitlet "den finske soldatens utrustning". Och här vill Niskanen framhålla ett par saker. Först och främst gäller det den finska vintermössan. En mer idealisk mössa i fält vintertid kan knappast uppletas. I motsats till den svenska modellen, som ju inte skyddar nacken - där man fryser värst- med mindre än att man drar ner hela mössan som därmed åker ner över ögonen fäller man bara ner de så typiska "skinnlapparna" på de finska mössorna kring nacke och kinder. På så sätt värmer de mest utsatta delarna av ansiktet och soldaten kan dessutom - vilket inte är minst viktigt - se ordentligt. Tygskor, när det är polarkyla och förövrigt stövlar är den finska melodin.

IDROTT VAR DET, JA…

-Ja, det här var ju en hel del om kriget. Men om viskulle övergå till idrotten. Du slutar väl eller är väl tvungen att sluta med den aktiva idrottsutövningen nu?
-Det är ingen ide´att bryta mot läkarnas uttryckliga order. Jag får nu i stället ägna mig desto mer åt den s.k. inre tjänsten inom Duvbo idrottsklubb där jag sedan 4 år tillbaka är ordförande. Tidigare har det varit så att hela styrelsen varit aktiv. Alla man från ordföranden till suppleanten har återfunnits i terrängen eller på kolstybben. Men nu som sagt blir det automatiskt ändring på det där.
-Du kanske vill berätta lite om din idrottskarriär?
-Ja, om det nu intresserar någon, så började jag som 18-åring i Duvbo IK. Dessförinnan hade jag en tid varit med och sprungit terräng för Huvudsta. Men som sagt Duvbo lockade och sedan har det blivit min livklubb. Efter de första stapplande stegen på idrottsbanan specialiserade jag mig så småningom på terränglöpning. 1937 på DM, korta banan, blev jag trea efter Frans Harry Ekman och Bratt. Året därpå lyckades jag bli tvåa i klass II i Vikingens terräng. Den gången blev föresten klubben bäst i alla klasser, en triumf som vi upprepade 1939. Då blev jag själv sexa i klass I. Vi har två inteckningar i Göteborgs-Postens vandringspris. Men även Ymer, Borås och Sundbyberg har vardera två inteckningar så i år blir det hårt… men vi har ingen chans att kunna konkurrera den här gången. Vi har för många inkallade...
Jag har även sysslat lite med orientering. Den verkliga fullträffen har dock aldrig velat infinna sig. I AB:s och Goternas stora orientering 1940 lyckades jag bli trea i klass II och det en placering som jag är nöjd med. Klubbmästerskap i skogsluffning har jag ju en hel del. På lediga stunder har jag även sysslat med gångsporten. Själv typograf har jag "gjort" typernas stora gångtävling på Djurgården 12 gånger samt vunnit tävlingen åren 1938-39 och 41. I fjol sommar vann jag även den s.k. folkhögskolegången och besegrade samtidigt f.d. svenske mästaren Erik Wallin. Min långa militärtjänst - jag har legat ute ungefär 2 år i sträck - har gjort mig hård i betydelsen konditionsstark och oöm. Jag hade väntat mig en bra säsong i år, men nu är det som sagt slutsprunget för mig.
-Det är tydligt att ni inom Duvbo har gjort terräng och staffetlöpning till er specialitet...
-Det kan man utan överdrift säga.

FIN TERRÄNGKLUBB.

Som terrängklubb tror jag att ingen bland förstadsklubbarna slår oss. Det vi dock framför allt gått in för inom Duvbo är att göra klubben till en det goda kamratskapets klubb. Jag tror och känner på mig att vi lyckats. Klubben fyller föresten 22 år idag. Vårt stora bekymmer är emellertid att vi inte har någon idrottsplats. Nu har vi en liten träningsplats med hoppgrop och kulstötningsring vid Viken att tillgå. Där har vi också ett litet klubbhus. Tack vare att familjen Augustsson som bor i närheten lånat oss varm dusch varje träningskväll har vi rett oss bra. Men en idrottsplats… eja, vore vi där.

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen