Startsida           Konakta oss

Björn kom till Etiopien 1971 som fredskorist men blev Onnis högra hand och driftschef på ALERT.

"Onni var min bästa vän. Det märktes inte att han var 25 år äldre."

-Björn Lundmark

Kejsarens bastu

Jag kom till Etiopien i april 1971 som fredskårist och skulle bygga skolor. Men ödet ville annorlunda. Onni Niskanen valde ut mig första dagen jag var där för att bli underhållschef på ALERT och att lära upp leprapatienter att sköta sjukhuset.

En dag kom Onni och frågade mig om jag kunde bygga en bastu. Ja, det är klart att jag kan, sa jag. Okay, sade Onni och undrade om jag hade någon mörk kostym? Jaha, tänkte jag, vad ska jag med en kostym till om jag ska bygga en bastu? Var någonstans frågade jag, men det svarade han inte på. Vi gjorde upp en tid nästa dag och Onni kom och hämtade mig. Jag hoppade in i bilen och vi åkte upp på Entotto där palatset ligger och där åkte vi in, där lejonen med kedjor ligger och då förstod jag! "Vad fan ska vi göra här? " frågade jag. Det är här du ska bygga bastun, sade Onni. Jaha, sade jag.

Vi gick in och fick träffa Medferiashwork, kronprinsessan. Det var kronprinsen Asfaw Wossens fru och hon pratade flytande engelska. Hon visade oss var vi skulle bygga bastun och jag sade till Onni att det här måste vi förankra med min chef. (Det sade vi ju inte till henne) Onni tog kontakt med Arne Karlsgård som egentligen var min närmaste fredskårschef och sade att Björn bygger en bastu i palatset. - Nej, nej nej! sade han. Ni läser väl tidningarna hur kritiskt det är mot Kejsaren. Det skulle bli världens grej om svenska journalister skulle få reda på att en svensk Fredskårist bygger bastu åt Kejsaren! Men då sa jag att vad jag gör på min fritid, det är väl upp till mig? Det höll ju Arne med om, men var försiktig med hur du gör med betalningen bara. Så hans godkännande var det ju fast han inte ville ha med det att göra.

Sedan pratade jag med Onni så att vi fick göra en beställning från Sverige. Det var ett aggregat, isolering, granpanel och andra saker. Det var Onnis bröder Arne och Erik som ordnade det. När det kom så var det inga problem, det var bara att hämta allt på flygplatsen och köra upp det till palatset. Sedan valde jag ut fyra duktiga arbetare från leprabyn och så åkte vi upp på lördagar och söndagar och byggde där uppe.

Kronprinsessan var en mycket trevlig person som frågade mycket om Sverige och om min familj och så vidare.

Vi blev bjudna på mat varje gång vi var där och arbetade. Det var helt fantastiskt, tänk er mina arbetare som bodde i spetälskebyn... med hus gjorda av cementsäckar, plåtbitar och grejer och så sitter de här och blir serverade av tjänare i vita handskar. De hade aldrig tidigare ätit så vit Injera. Den är ju grå för det mesta men ju vitare desto finare.

Vi byggde vidare och det gick jättebra. När det var klart så kom kronprinsessan och tackade. När hon ville betala så sade jag att jag inte kunde ta betalt för att då skulle det kanske bli bråk med SIDA. Hon förstod ju det där men jag tyckte att mina arbetare skulle få någonting. Jag vet att de fick stora kuvert och senare fick jag reda på att de fick mer än en årslön, alltså en ALERT-årslön som de fick var och en. Det var bra tyckte jag. Hon frågade mig om hon kunde hjälpa mig med någonting och då berättade jag att jag behövde få in lite reservdelar till min gamla Saab och att det var så bökigt i tullen och att jag gärna ville köpa en bandspelare i Sverige men att det var också höga tullar på sådana saker. Hon sade att jag bara skulle säga till när det kom fram till flygplatsen så skulle hjälp komma ner och möta mig och det stämde ju, så lådorna gick ju bara rätt igenom. Jag fick ett par manschettknappar med den Etiopiska skölden som en gåva och det kunde jag ta emot.

Så kom den kejserliga bastun till och så här i efterhand kan jag ju säga att det var en väldigt rolig grej för mig.

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen