Startsida           Konakta oss           Om oss

Onni berättar själv:

Farlig orientering

Brev från finska vinterkriget

Stockholm stadion 1945

Scoutrörelsens framfart

Besök på Kilimandjaro

Onni på flygtur

Onni på lejonjakt

Källa: Duvbo Idrottsklubb Årsskrift 1950

Besök på Kilimandjaro

Här nere är allt bra och vi ha just återkommit från en alla tiders semesterresa. Vi har varit i Somaliland, Kenya, Zanzibar och Tanganjika. I stället för att ta det reguljära flyget och tåg, båt m.m. hyrde vi ett privat plan av Greve Carl-Gustaf von Rosen, som är chef för det Etiopiska flyget. Det var en svensk Safir med plats för två förutom piloten, som också var en svensk, nämligen kapten Kurt Lidbrink som är instruktör vid flyget här nere.

Första dagsetappen var Mogadishu i Italienska Somali vid Indiska Oceanen, en sträcka på ungefär sex timmars flygtid över de mest vilda och obebodda områden man kan tänka sig. Vi hade ingen chans att orientera efter kartan utan det var bara att flyga på kompass. Det gick lyckligt och samma eftermiddag lögade vi oss för första gången i Indiska Oceanens böljor. Där låg till och med Lötsjön i lä… Det var det mest salta bad jag någonsin känt.

Nästa etappmål var Mombasa, cirka tre och en halv timmes flygning utmed Afrika-kusten, där vi hela tiden flög endast några meter över havsytan och hoppade över de fiskebåtar som vi passerade. Vi såg massor av landkrabbor blixtsnabbt kila omkring på sandstranden. Hela denna sträcka av Afrikas kust var så när som på ett undantag en enda lång badstrand. En och annan kuststad - om man kan kalla dem så - låg ensamt inskjuten vid någon vik och här och var kunde man se gamla, nu övergivna ruinstäder.

Vi hade på känn, att vi inte skulle nå fram till Mombasa i dag. Det var nämligen så att vi hade sett i en östafrikansk tidning att Malindi ca 50 km. norr om Mombasa, skulle vara en alla tiders plats. För tullens skull hade vi att först gå till Mombasa, men när vi gjorde en lov runt Malindi enades vi om att vi absolut hade något fel på magneten och ansåg det bäst att gå ner där på en privat, till hotellet hörande flygplats. (Som vi inom parantes sagt också hade läst om i samma tidning). Efter en liten rekognoseringsrunda över den lilla flygplatsen gjorde vi en utmärkt landning och när vi klev ur planet möttes vi av hotellvärdinnan med bil och boys.

Medan vi plockade ur våra grejor ur planet, samlades det en del folk som nyfiket beundrade det vackra Sofir-planet. De var storligen förvånade när de hörde att vi flugit från Addis Abeba i detta enmotoriga plan. När hotellvärden hörde att vi var svenskar sken han upp och bjöd oss omedelbart på ett glas - hör och häpna - brännvin … Svenskt brännvin, som han sade. Det var visserligen dansk akvavit, så det var nästan rätt. Vi, som hade beställt var sin kall läskedryck för att svalka oss med efter färden kunde för skams skull inte göra honom ledsen med att säga nej.

Mary kunde inte med att dricka ur sitt glas utan hällde det försynt i sin läskedryck när ingen såg det, men vi andra måste för skams skull skåla med honom, trots att vi inte alls var pigga på ett glas brännvin så mitt på dagen, trötta som vi var efter resan och inte hade fått någon mat i oss sedan frukosten på morgonen.

Vi berättade för honom om vår belägenhet och undrade om det var möjligt att telefonera till tullmyndigheterna i Mombasa och meddela att vi varit tvungna att gå ner här. - Äh, det var en enkel match, menade han. Han hade en vän här, som var officer och chef för platsen. Han skulle meddela honom omgående, så skulle det nog ordna sig. - Han kom en stund senare och meddelade per telefon Mombasa-tullen.

Vi hade också frågat om vi inte kunde få stanna några dagar på den här platsen då vi ändock varit tvungna att gå ner. Efter en stund fick vi meddelande att vi kunde stanna hur länge vi önskade. De skulle sända en representant för att ordna med pass och tull. Gissa om vi blev glada över den lyckliga utgången av vår "nödlandning".

Malindi visade sig vara den verkliga badplatsen. Endast sandstranden sträckte sig mellan hotellet och havet. Här fick vi pröva på surfing för första gången. Man utrustades med surfingplanka - likt en kort och bred skiva - på vilken man slängde sig upp när en stor våg kom rullande utifrån. Det var riktigt livat när man kommit på tekniken och vi höll på dagarna i ända. En dag var jag i vattnet sju timmar, gick bara upp för att intaga måltiderna…

En annan sak som vi prövade på här var goggle-fiskning. Vi for ut i en båt tillsammans med hotellvärden och en svensk kaffeplantage-ägare, som vi lärde känna där och som bott i Kenya i ca 30 år. Han hette Fjaestad och hade lustigt nog en brorson som jag var kadettkamrat med på Karlberg. För att nu återgå till själva fiskningen, så utrustades man med ett par stora glasögon som täckte ögon och näsa samt en harpunpistol. Sedan var det bara att dyka ner och försöka sin fiskelycka eller också ligga och flyta i vattenytan och spana efter fisk.

Jag glömde bort att använda harpunen på grund av allt det vackra jag såg. Det var fiskar i de mest brokiga färger - gula, blå, röda, gröna och randiga. Stora stim med guldfiskar låg bara på en meters avstånd och stirrade rakt mot en. Rörde man sig mot dem så makade de sig bara undan litet. Det hela var så underbart vackert och intressant och är ett minne för livet.

Svensken Fjaestad som vi sedan träffade vid flera tillfällen, var verklig expert på gogglefiske. Trots sina sextio år simmade han omkring i timmar på detta sätt och verkade outtröttlig. Han berättade bl.a. att han var hemma i Sverige för många år sedan. Då hade han inte varit hemma på tolv år och han tyckte att det skulle bli roligt att komma hem. En sak som han särskilt längtade efter var de goda franskbröden, som han mindes från sin ungdoms dagar. Varma och frasiga var de med stora luftblåser i, som man kunde fylla med smör… - Jag blev så besviken när jag kom hem och fann att de inte alls var så goda som förr i tiden, sade han, så det var inget kul att stanna i Sverige… Nu är han som sagt välbärgad plantageägare strax utanför Nairobi och går för närvarande och hoppas på regn för sitt kaffe.

En annan svensk, en äldre dam som nu var gift med en dansk, berättade att när hon kom till Kenya för ca trettio år sedan, hade de inte så mycket nöjen här. Då var de mest ute på elefantjakt.

Från Malindi flög vi vidare till Mombasa, varifrån jag fortsatte med planet till Moshi alldeles vid Kilimandjaros fot, medan Mary och senare även piloten, sedan han återvänt från Moshi, lögade sig med havsbaden medan jag skulle - åtminstone försöka - bestiga Kilimandjaro.

Jag kom på lördagskvällen upp till Kibo Hotell, vilket är startplatsen för bestigningarna. Det första jag gjorde var att fråga om det var något sällskap som skulle bege sig upp inom de närmaste dagarna. Jodå, det var det visst, men det var nog för sent för mig att tänka på att göra sällskap med dem, sade värdinnan, ty de skulle gå redan söndag morgon. Det var sex engelsmän från Kenya. Jag frågade om jag fick göra sällskap med dem, vilket inte mötte något hinder. Det vara bara att sätta i gång och ordna med utrustning. Det enda jag hade med mig var mina gamla orienteringsskor samt ett par vindtäta orienteringsbyxor och dit jacka. Men hotellet tillhandahöll vad man behövde, både vantar, hjälmskydd, filtar mm. Bärare, som bar ens utrustning, fick man också hyra där. Själv hade man bara att bära en ryggsäck med de saker man ansåg sig behöva ha tillgängliga under färden t.ex. kameror, kikare och choklad.

På söndagsmorgonen kl. 9.00 bar det iväg. Första dagsetappen var omkring 18-19 kilometer och gick till att börja med genom små infödingsbyar kantade med bananplantager för att senare övergå i en verklig urskog, där vi förresten såg färska elefantspår och även alldeles varm spillning av elefanter. Det var inte som att vandra där hemma i fjällen. Man fick ta raster oftare och guiden såg alltid till att ingen rände iväg för fort.

Andra och tredje dagens sträcka gick igenom ganska lätt och omväxlande terräng, men först mot slutet av tredje dagen började det verkligen att fresta på lungor och hjärta. Efter tredje dagens slutmål - Kibostugan- var det ett par av engelsmännen som mådde illa och voro ganska slut. Stugorna, som man övernattade i, liknade våra fjällstugor och inredningen bestod av några britser, en kamin samt ett bord. De andra stugorna hade plats för 6-8 personer, men slutmålet för tredje dagen rymde endast fyra personer och då vi var sju, blev det trångt om utrymmet den natten. Det blev att försöka sova två i varje brits vilket visade sig ganska besvärligt.

Enär vi skulle starta näste etapp mitt i natten eller rättare sagt kl 2 på morgonen, hade man ju behövt så god sömn som möjligt. Nu blev det knappast någon sömn alls, ty så snart man hade somnat in, vaknade man av att ens sängkamrat försökte lägga sig bättre tillrätta och vice versa. Till sist låg man bara och väntade till klockan skulle bli halv två, så att man fick stiga upp.

Det var ganska kyligt när vi stegade ut i kolmörkret för att begynna den sista men svåraste etappen av bestigandet. De två guiderna voro försedda med var sin fotogenlykta - en i täten och en i kön, när vi i gåsmarsch började vår uppklättring. En av pojkarna föredrog att stanna kvar i stugan, på grund av att han hade haft besvär med hjärtat och andningen dagen innan, men den andra, som varit ganska "vissen" kvällen förut, ville försöka hänga med. Till skillnad mot de föregående dagarna, då vägen gått ganska långsluttande uppför, var sluttningen nu nästan tvärbrant. Man kunde inte gå många meter, förrän man måste ta rast. Rasterna förekom tätare och tätare ju högre man kom. Och för varje steg man tog i den lösa sanden, åkte man ett halvt steg tillbaka. Distansen man orkade med utan rast krympte allt mer och mer. Man kunde endast klättra cirka 10-15 meter, sen var man alldeles slut och hjärtat slog som en pistonghammare.

En av engelsmännen - som varit sjuk kvällen innan- var nu totalt slut och pinade sig med fantastisk energi uppåt. Han började även kräkas, vilket är en vanlig företeelse när man kommer upp på så pass stor höjd. Vi var nu uppe på ca 5 000 meter. Han verkade nästan frånvarande och jag förbjöd honom helt enkelt att fortsätta. Han fick en av guiderna med sig för att efter en stunds vila börja återfärden till stugan. Vi andra fortsatte mot höjderna. Nu hade även ett par av de andra börjat kräkas och kände huvudvärk, men än så länge hankade de med.

Sluttningen blev allt brantare och brantare och avståndet man avverkade mellan rasterna hade nu krympt ihop till ca 10-12 meter. Vi frös om händer och fötter, trots att vi hade dubbla strumpor och vantar. Nu började det ljusna och det var en efterlängtad sol som steg upp vid horisonten och spred ljus över bergspartiet, som vi energiskt arbetade oss uppför. Nu kunde vi se att det inte var så långt kvar. Men ack, så sakta det gick. Två av engelsmännen var så slut att de ville ge upp, men nu när vi var så nära, skulle de allt upp, tyckte jag och "Andy", som hittills varit lyckliga nog att ha sluppit lämna ifrån oss den lilla föda vi intaget kvällen förut. Det var bara att försöka trösta dem med att det inte var alls långt kvar, men det gick allt långsammare och långsammare för dem. Själv hade jag nytta av min goda kondition och hade heller inte någon känning av huvudvärk som var fallet med de övriga.

Andy och jag knegade energiskt vidare, lämnande de övriga tillsammans med guiden för att ta igen sig. Stor blev vår glädje när vi äntligen befann oss på en platå med ofantliga ismassiv tornande sig bländvita i solglansen framför våra ögon. - Hurra, vi var uppe. Åtminstone vid Gillman Point, vilket är den första av de tre topparna. Det räknas att man bestigit Kilimandjaro när man har nått dit. Vi ropade till de andra att de snart var uppe. De såg ut som buddha-figurer, där de stodo på alla fyra i sluttningen för att ta igen sig, eller kanske de kräktes. De fick nu nya krafter när de hörde att det inte var långt kvar och efter en stund var vi alla fem församlade omkring skrinet med boken, där vi ritade våra namn till tecken på, att vi lyckats med bestigningen.

Än var det dock inte slut med mödorna. Hade vi kommit så långt, så skulle vi allt upp på högsta toppen också. Två föredrog att stanna där de var. De ville för allt i världen inte fortsätta längre. Andy, jag och en till fortsatte dock vidare tillsammans med guiden mot nästa topp - Hans Meyer Point-, vilken vi nådde efter en del besvärligheter. Härifrån kunde vi se målet - Kaiser Wilhelm Point - som trots att avståndet inte var så stort verkade väldigt avlägset för oss. Nu kände man verkligen att det frestade på hjärta och lungor. Men upp skulle vi och efter åtskilliga återhämtningspauser var vi i alla fall där. Trötta men glada pustade vi ut, medan guiden plockade fram boken ur skrinet och det var med en viss stolthet vi präntade våra namn i den. 6 100 meter över havet lydde nu våra höjdrekord på. Vi hade haft tur med vädret och haft en klar sikt med solsken hela förmiddagen, men nu såg man hur molnen kom krypande uppför sluttningarna. Där är förklaringen varför man måste starta så tidigt som kl två på morgonen med sista etappen.

Jag roade mig med att ta pulsen efter det jag rastat en stund däruppe och den var uppe i 135. Undrar just hur hög den var under själva klättringen?

Det var dags att tänka på återfärden, ty molnen kom allt högre och högre. Efter att ha tagit en del fotografier startade vi och nu gick det betydligt lättare. Jag kände mig väldigt sömnig men det var reaktionen efter bestigandet och brist på sömn sista natten. Det var likadant för de två andra. Man gick som i dvala och så fort man rastade föll man genast i en slags halvslummer. När guiden harsklade sig som signal till att vi måste fortsätta, lyfte man försiktigt på ena ögonlocket för att se om de andra rörde på sig. Men ingenting hände utan vi satt kvar tills guiden med ett "OK" började sin marsch. Då var det bara att följa med, antingen man ville eller inte.

När vi kom fram till Gillman Point, där vi lämnat de två andra, hade de redan startat nedfärden och vi såg dem som små punkter långt där nere. Nu gick det undan värre, ty vi hade nu den branta sandsluttningen, som vi så mödosamt arbetat uppför några timmar tidigare, att rasa utför. Det gick så fort benen kunde bära en och när farten blev alltför hög, måste man slänga sig och rasta ett slag. Det dröjde nu inte länge förrän vi var nere vid raststugan, som ligger på närmare 5 000 meters höjd. Där förfriskade vi oss med en kopp te innan vi fortsatte vidare nedåt till nästa stuga - Petersstugan - en sträcka på ca 18 kilometer. Nu kände man ingen trötthet längre, men det var med en skön känsla man fick ta sig en riktig avtvagning i en fjällbäck där samt byta kläder och få sig ett gott mål. Den natten hade man ingen svårighet att somna. Nästa dag hade vi ca 30 kilometer till slutmålet - Kibo Hotell - men det gick utan besvär. Sista fem kilometerna fick man vandra med en lagerkrans runt huvudet och folket i byarna vi passerade hälsade oss med gratulationer och sitt "Jambo", vilket betyder god dag. Det var ett glatt gäng som sjungande anlände till hotellet, där vi blevo mottagna av andra gratulanter. Det blev en hel del fotograferande av det smutsiga och skäggiga sällskapet. Vi hade inte rakat oss på sex dagar, så vi såg ganska vilda ut. Efter en halvtimmes vistelse i ett badrum kunde man åter visa sig litet mer respektabel. Nu var all trötthet som bortblåst och man kände sig endast glad och nöjd över att ha lyckats bestiga Kilimandjaro - det högsta berget i Afrika -.

Från Kibo Hotell for jag i bil tillsammans med två av engelsmännen till Mombasa, där jag träffade Mary och Lidbrink, som just återvänt från Malindis härliga bad. De hade kommit med planet bara en timme före mig.

Nästa etapp för oss var Zanzibar, den underbara ön i Indiska Oceanen. En ganska märklig plats på många vis, som styres av Sultanen His Highness Seyyid Sir Khalifa bin Harub. Zanzibar lever mest på export av kryddnejlikor och lämnar ¾ av världens produktion av denna vara. Där smakade vi för första gången på kokosnötsaft och det var ganska intressant. Och så badade vi förstås i de salta böljorna.

Från Zanzibar bar det av till Nairobi och på vägen dit flög vi över Kilimandjaro. Planet orkade inte ända upp, men vi passerade på lite mer än 4 000 meters höjd och hade en underbar utsikt över det väldiga massivet. Norr om fjället gick vi ner på endast några meters höjd över marken och såg massor av vilda djur i stora skockar. Bufflar, zebror och strutsar mm. Tyvärr tålde inte planet den snabba växlingen i höjd utan magneterna började krångla och under en timmas tid var vi ganska oroliga att vi inte skulle komma fram till Nairobi. Det hade ju inte varit så trevligt att bli sittande i ödemarken. Och så är det inte alltid så lätt att påträffa en lämplig plats att landa på och har man en gång nödlandat, så har man inte så stora chanser att kunna fortsätta färden igen, ty mestadels får man räkna med att propellern går åt skogen. Och att få tag på en sådan här nere i Afrika är inte så lätt.

Vi hankade oss fram till Nairobi och som tur var låg flygplatsen på denna sida av staden. Annars vet jag inte hur det hade gått. Vi hade inte kunnat hålla oss uppe en kilometer till. Trots att gasen var på för fullt sjönk planet i ett. Där hade vi verkligen tur. Markpersonalen på flygplatsen hörde tydligt att det var fel på motorn och befarade att det skulle gå galet med landningen. Men det gick som sagt fint och efter en grundlig rengöring var det klart igen för färdens fortsättande. Vi stannade några dagar i Nairobi och tittade bland annat en dag på Nationalparken. Det var intressant att se de vilda djuren där leva sitt eget liv. Vi hade även turen att se ett par lejon som just höll sin kvällsmåltid på något villebråd de hade fångat. Det var just i skymningen och vi var så intresserade att vi knappast märkte en skock hyenor, som kom smygande i buskagen för att se om lejonen skulle lämna några rester åt dem. Det var en verklig bild av djurens liv.

Från Nairobi ämnade vi flyga direkt till Addis Abeba, men först hade vi att utverka ett särskilt tillstånd, eftersom den sträckan är förbjudet område för flygning, på grund av de stora vilda områden man där har att passera utan tillstymmelse till bebyggelse eller landningsplatser. Allt gick emellertid bra och några dagar senare satt vi återigen i planet på hemväg. Den sträckan tog ca sju timmar och vi flög över omväxlande öken och berglandskap, där man inte kunde se några spår av människor.

Klockan ett landade vi emellertid programenligt i Addis Abeba igen och kunde känna oss belåtna över en 100-procentigt lyckad och på sevärdheter rik semester.

- Onni Niskanen

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen