Startsida           Konakta oss           Om oss

Onni berättar själv:

Farlig orientering

Brev från finska vinterkriget

Stockholm stadion 1945

Scoutrörelsens framfart

Besök på Kilimandjaro

Onni på flygtur

Onni på lejonjakt

Källa: Duvbo Idrottsklubb Årsskrift 1955

Onni på flygtur

Jag hade tagit flygcertifikat och skulle med mitt eget plan, en tresitsig Auster 5 bege mig ut på en längre flygtur tillsammans med en svensk mekaniker från etiopiska flyget. Vi hade sällskap med ett annat litet plan som flögs av två andra svenskar.

Resrouten var upplagd så att vi skulle flyga från Addis Abeba till Marsabit i norra Kenya och därefter till Nairobi, Mombasa, Malindi, Zanzibar, Dar-el-Salam, Kilimandjaro, Nairobi och åter till Addis Abeba. Radio hade vi inte i något av planen och kunde därför inte meddela oss med varandra i luften eller med radiostationerna på flygfälten. I luften var det bara att hänga ihop så gott det gick. Och så bar det iväg.

Då vi närmade oss första dagens slutmål, Marsabit, förlorade vi det andra planet ur sikte i soldiset. Vi började titta efter flygplatsen som skulle ligga någonstans mitt uppe i bergsmassivet. Sikten var dålig på grund av att solen låg lågt och rakt framifrån. Vi lät planet sakta sjunka och började förbereda oss för landning under det vi ivrigt spanade efter landningsfältet. Utan föregående varning stannade motorn av och vi förlorade hastigt i höjd och någon flygplats såg vi inte till. Vi befann oss nu vid kanten av bergsmassivet som söderut sluttade ned mot stora ökenområden. Nu gällde det att handla snabbt. Vi beslöt oss för att sluta leta efter flygplatsen och i stället glida ner efter bergssluttningen i hopp om att nå ökenfälten där vi räknade med att finna lämplig plats för landning. Det kändes så konstigt tyst nu när motorn var död och man seglade nedåt som en fågel. Så med ens började motorn surra igen och vi drog en suck av lättnad. Men det var endast under några tiotal sekunder som den arbetade och så blev det tyst igen. Så pågick det under några minuter och det hjälpte oss att vinna lite i höjd i förhållande till bergssluttningen under oss som nu hade kommit betänkligt närmare. Vi höll kurs mot närmaste slätmark men ännu var det åtskilliga kilometer dit.

Så slocknade motorn för gott och höjdmätaren visade nu att vi sjönk oroväckande hastigt och mer och mer närmade vi oss den kuperade bergssluttningen. Ett par uppvindar hjälpte oss att vinna några meter vid ett par tillfällen, men, men…

Även ökenranden som vi närmade oss visade sig vara ganska kuperad och inte alls så lämplig för landning och nu var det endast ett tjugotal meter kvar till marken och det gick inte att hålla planet uppe längre utan vi måste landa. Vi landade i en båge för att klara oss från en stor sandvall som fanns på höger sida och under de sista meterna i luften skrapade landningsstället mot de torra buskarna intill ökensanden. Ner kom vi i alla fall utan missöde, men det hade varit en spännande stund.

När vi klev ut ur planet mötte oss rena bakugnsvärmen och det dröjde inte många minuter förrän skjortan låg fastklibbad av svett mot kroppen och man började känna sig törstig. En timma tidigare hade vi ätit vårt eftermiddagsmål i planet då vi, som vi trodde strax skulle landa vid Marsabit, inte brytt oss om att spara på mat och dryck. Nu hade vi endast en liten skvätt te kvar och ett ägg. Och te- skvätten vågade vi inte röra.

Vi konstaterade snart att det var magneten som krånglat, men eftersom solen höll på att gå ner beslöt vi oss för att tillbringa natten med att försöka sova under planet. Inuti var det som en bastu. Mörkret kom hastigt och vi sträckte ut oss på den varma sanden med varsin sittdyna som huvudkudde. Det gick inte att sova Massor av insekter både flygfän och kryp irriterade oss och vi var fullt sysselsatta med att försöka komma åt dem innanför våra klibbiga skjortor. I mörkret hörde vi också olika läten av djur som närmade sig varför vi föredrog att krypa in i kabinen även om det var varmt och obekvämt. Morgonen därpå startade vi med att reparera magneten och det arbetet tog åtskilliga timmar och hettan ökade undan för undan. Nu var vi så törstiga att vi undvek att prata med varandra. Den enda plats vi kunde få lite skugga var under flygplansvingarna, men även i skuggan var det hett.

Under glidflykten ned mot öknen föregående dag hade vi förlorat en hel del bensin då flottören hade hängt upp sig. När vi nu mätte, fann vi att vi endast hade ca 17 liter kvar i tanken, d.v.s. tillräckligt för ungefär 40 minuters flygning. Skulle det räcka för att värma upp motorn, och flyga upp mot bergstoppen igen? Vi trodde det inte.

Vi beslöt oss för att bestämma vårt exakta läge genom att stega avståndet till ett par bergshöjder som vi tyckte inte låg alltför långt bort. Vi vandrade i timmar men det visade sig vara mycket längre än vi från början trott och därför var vi tvungna att återvända till planet. Törstkänslan var nu nästan outhärdlig och då min kamrat bjöd mig på en Läkeroltablett ur en ask som han hittat i sin utrustning blev det mångfaldigt värre. Tabletten satt som en beck-klump i den torra gommen.

På vår snubblande vandring tillbaka till planet fick vi syn på en karavan av människor på avstånd. Vi skyndade mot dem så fort vi orkade och ropade och visslade men avståndet var för stort för att de skulle höra oss. Vi måste nå dem, tänkte vi. De måste ha vatten med sig och det såg ut som om de bar bördor på huvudet. När vi kom närmare såg vi att det var strutsar som spatserade i en rad. På avstånd såg det ut precis som människor som bar något på huvudet.

Vi var tvungna att sätta oss ned ett slag ty språngmarschen hade gjort oss tröttare, hungrigare och törstigare. Det gick så långt att vi försökte kasta sten på några pärlhöns som vandrade omkring i småbuskaget. De var endast några meter från oss och spatserade omkring utan att visa någon större rädsla. När vi närmade oss flyttade de sig retfullt iväg några meter.

Nu beslöt vi oss för att starta och flyga mot nordost, mot den enda väg som söderifrån gick upp mot Marsabit. Därefter skulle vi följa vägen så långt vi kunde och ev. söka landa på vägen och sedan ta upp till Marsabit till fots.

Starten gick bra och vi nådde vägen efter beräknande 20 minuters flygning. Det visade sig vara en mycket dålig väg och ej lämplig att landa på. Vi följde den en bit och fick till vår glädje se en liten infödingsby med folk. Nu beslöt vi oss för att gå ner på bästa lämpliga eller kanske man ska säga bästa olämpliga plats. Det fick gå hur det ville, vi måste ha vatten.

Vi fick syn på en liten slänt och där landade vi. Att vi lyckades landa utan att skada planet nämnvärt var mer tur än skicklighet. Planet hoppade och skuttade fram över tuvor och buskar och vi fick gira åt båda sidorna för att klara av småträden.

Så snart vi stannat samlades en massa infödingar kring planet och de tittade lite misstänksamt på oss och babblade på ett språk vi inte begrep ett ord av. Vi försökte med teckenspråk förklara att vi var törstiga. Vi släpptes in i den stora hyddan, förmodligen hövdingens och ur ett djurskinn som hängde på väggen bjöds vi på ett smutsigt brunt vatten, i vilket man i vanliga fall inte skulle velat tvätta fötterna. Detta vatten smakade nu som en gudadryck. Det var bara att peta undan flugorna och stjälpa i sig flera skålar.

När den värsta törsten var över tog jag upp en cigarett, strök eld på en tändsticka och tände den. Infödingarna tittade på min cigarett och en av dem bad att få en. Jag gav honom tändstickor och en cigarett. Han satte tändstickan direkt till cigaretten utan att först tända på plånet. Och så väntade han på att den skulle börja brinna. Men ingenting hände och han såg mycket frågande ut. Det visade sig att de inte haft med tändstickor att göra förut.

När jag senare tog en Läkeroltablett ville de smaka på en. Jag bjöd den närmaste. Han sög på den några gånger, lämnade den till nästa som gjorde likadant och på så sätt gick tabletten laget runt. När jag senare började trolla lite för dem blev det liv i sällskapet. De får och getter som var kvar i hyddan motades nu ut och i stället samlades de flesta av byns innevånare, det var ju inte så många, i hyddan.

Jag åt brinnande tändstickor och cigaretter och betraktades snart som stor medicinman och nu förändrades stämningen mot oss till vår fördel.

Genom teckenspråk och några få ord som de förstod, såsom Marsabit och polis, lyckades jag få dem att förstå att jag ville ha ett meddelande översänt till polisöversten i Marsabit. Efter att ha skrivit ner ett meddelande på ett papper sändes en ryttare iväg på en mulåsna. Han kom snart tillbaka då han hade mött en lastbil som var på väg från Marsabit på väg söderut. Chauffören hade lovat honom att ta oss upp.

När vi höll på att lasta på våra grejor på bilen kom ett engelskt militärflygplan rakt över oss på väg upp mot Marsabit. Efter en stund kom ytterligare ett och de fick syn på oss och började cirkla över platsen. Vi förstod att det var oss de letade efter och gjorde därför tecken till dem att allt var bra. Vi fick svarstecken att de uppfattat och de fortsatte norrut.

På vägen upp såg vi massor med elefanter och det var ju intressant för oss som såg vilda elefanter för första gången. Glädjen blev stor när vi kom till Marsabit. Det andra flygplanet med de två svenskarna hade hittat flygplatsen. De hade väntat ett tag på att vi skulle komma, men sedan har de börjat sökandet. Nästa dag hade de även alarmerat engelska flygvapnet i Nairobi med anhållan om spaningshjälp och det var dessa plan vi hade sett.

Efter bad och ombyte av kläder smakade middagen utmärkt och framför den öppna spisen berättade vi om vårt äventyr. Vi stannade kvar hos den gästfrie polisöversten och hans maka ett par dagar, under vilka vi hämtade upp vårt plan och gav det en översyn.

När vi första kvällen gick över till den byggnad där vi skulle sova, hade vi inte gått mer än ett tiotal meter från huvudbyggnaden förrän vi tvärstannade av ett lejonvrål. Endast ett par ögon syntes i mörkret reflekterade av ljuset från byggnaden. Polischefen kom utrusande med gevär och lykta, men lejonet drog sig som tur var tillbaka. Kvällen därpå steg vi rakt ut mot tre bufflar som stod precis utanför dörren. Men även den gången kom vi helskinnade undan. Största besväret hade polischefen med elefanterna som strök omkring inom området och förstörde den lilla trädgård som han med möda lyckats hålla vid liv i torkan.

Det var med riktig saknad som vi ett par dagar senare lämnade den trevliga familjen. Nairobi var vårt nästa mål och dit kom vi utan besvär. Där kunde vi läsa i East African Standard att vi varit försvunna och att efterspaningar på gått. Nu fick vi lov att berätta hela historien för pressen och nästa dag var det braskande rubriker på första sidan om vår räddning och våra äventyr. Min fru som väntade oss på badhotellet Nyale Beach vid Indiska Oceanen visste ingenting om vad som hade hänt oss förrän hon fick läsa om äventyret i tidningarna.

Vi tillbringade en vecka vid havet och hade en underbar tid med salta bad, goggle-fiske och surfing innan vi fortsatte vidare söderut till Zanzibar och nya äventyr som det skulle ta alldeles för lång tid att gå in på.

- Onni Niskanen

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen