Startsida           Konakta oss           Om oss

Onni berättar själv:

Farlig orientering

Brev från finska vinterkriget

Stockholm stadion 1945

Scoutrörelsens framfart

Besök på Kilimandjaro

Onni på flygtur

Onni på lejonjakt

Källa: Duvbo Idrottsklubb Årsskrift 1955

Onni på lejonjakt

Jag och Karl-Gustav hade länge planerat att bege oss ut på en verklig lejonjakt. Vi hade skaffat oss licens på att få jaga allt upp till lejon och leopard och vi hade fått reda på att längst ner i sydvästra Etiopien skulle det finnas gott om lejon. Och dit skulle vi.

Vi fick sällskap med en kvinnlig svensk gymnastikinstruktör och Dr. Fride Hylanders son, som var nere och hälsade på i Etiopien och som var pigg på äventyr. Vi flög till Mesantafari och därifrån fick vi lifta med en italiensk kaffeplantage-ägare som hade sin farm en bit in i vildmarken. Polischefen i Mesantafari hade skickat med två beväpnade poliser som eskort och de skulle se till att ingenting hände oss.

Vi visste att det fanns gott om setseflugor i den här trakten och att det därför inte gick att få tag på några åsnor eller mulor till vår packning. Setseflugor tar kål på dem. I vanliga fall är setse-flugan mycket farlig även för människan, men vi hade noga tagit reda på att den art som fanns här nere inte gav människorna elefantiasis. De vilda djuren är immuna mot dessa farliga flugor.

Framme vid plantagen hyrde vi ett par bärare och en vägvisare som skulle hjälpa oss att nå det område vi skulle till. Vägvisaren hade varit åt det hållet ett tiotal år tillbaka, men han trodde han skulle hitta dit igen. Fast han varnade oss för att det skulle bli besvärligt.

Mil efter mil gick vi genom kaffeskogar och djungel där man fick skära sig fram genom den täta vegetationen. Med våra djungelknivar gjorde vi märken här och var för att hitta tillbaka. Vi gick emellertid vilse och vägvisaren gick i sicksack för att försöka få tag på något tidigare kännemärke i terrängen. Då och då hade vi sett dessa gamla knivmärken och förstod att vår vägvisare höll sig till en gammal, nu nästan igenvuxen stig.

Det började mörkna och vi började söka efter en plats där vi kunde övernatta, men terrängen var så kuperad att vi inte kunde hitta en fri stor plats stor nog att slå upp tälten. Vi slog emellertid läger på en brant ravinsluttning. Eftersom det nu var kolmörkt beslöt vi oss för att försöka sova där vi var, utan tält. Vi satte upp en lykta och ett par ljus för att hålla de vilda djuren på avstånd. Någon stor eld vågade vi inte göra upp med tanke på risken för skogsbrand.

Jag tyckte jag knappt hade somnat förrän en av bärarna ruskade min axel. Skräckslagen talade han om att det var flera leoparder alldeles inpå lägret. Det var bara att väcka de andra och vara beredda. Det är inte mycket man kan göra mot leoparder på natten. Det skulle vara rena turen om man råkade träffa en leopard med en kula i mörkret. Och med hagelbössan kan man med grova hagel skada dem, men knappast döda dem, såvida man inte får en verklig fullträff på nära håll.

Vi hörde hur de mer och mer närmade sig vårt läger och att de var minst tre eller fyra stycken. Det kunde man urskilja genom flera samtidiga vrål från olika riktningar. Vi satt med bössorna skjutfärdiga och bara väntade och väntade och hörde dem alldeles inpå oss i det becksvarta mörkret. Infödingarna var rädda så de skakade och de tittade skräckslagna än på oss än ut i mörkret. Jag tyckte vi satt i timmar på detta sätt och så småningom hörde vi hur de drog sig bort från oss. Men mycket sömn blev det inte den natten.

Nästa morgon fortsatte vi färden som nu gick genom högt elefantgräs och så småningom kom vi fram till lite trevligare terräng där vi bestämde oss för att slå läger. Infödingarna hade efter nattens upplevelse blivit mycket mer försiktiga och man kunde förstå att de diskuterade leopardfaran. De uppförde sig lite underligt när de tillsammans gick för att hämta ved. Det var sista gången vi såg dem. De hade helt enkelt stuckit sin väg. Vägvisaren bad att få låna mitt gevär för att försöka få tag på dem. Jag var inte säker på om jag skulle ge honom det eller inte, men hur det var så fick han det och efter en stund kom han tillbaka, inseende det hopplösa att försöka få tag på dem i en sådan terräng.

Senare föreslog han att han själv skulle bege sig ut i terrängen för att se om det möjligen skulle finnas någon infödingsby i närheten. Han trodde nämligen inte att bärarna skulle våga sticka iväg på egen hand om de inte visste att det fanns människor i närheten. Särskilt inte efter föregående natts händelse. Och så gav han sig iväg. Timme efter timme gick utan att han kom tillbaka.

Till slut trodde vi att även han hade stuckit sin kos och vi beslöt oss för att stanna där vi var över natten. Sedan vi lagat middag började vi sortera upp vår utrustning. Vi kunde ju inte släpa med oss allt om vi skulle orka ta oss tillbaka till kaffefarmen. Det som icke var absolut nödvändigt sorterade vi bort och gömde under ett buskage. Inte för att vi trodde att vi någonsin skulle komma tillbaka hit, men man kan ju aldrig veta. När vi hade börjat resa tälten, kom vår vägvisare tillbaka i sällskap med ett par nya infödingar. Han hade träffat på en liten by en bra bit ifrån vår plats, men våra bärare fanns inte där. De här två hade i alla fall lovat att ta oss tillbaka till kaffefarmen, där de hade varit en gång tidigare.

Morgonen därpå började vi återfärden, men på nytt gick vi vilse. Vår gamla stig hade vi inte lyckats hitta eftersom de två nya infödingarna gick nya vägar. Värmen började göra sig påmind och ibland snubblade man av trötthet och föll handlöst och efterstöten av packningen i huvudet kändes ordentligt.

Så småningom hittade de rätt på sin stig igen och vid 2-tiden på dagen kom vi fram till en porlande bäck med iskallt vatten. Här passade vi på att bada och fylla våra vattenflaskor. Något mer ställe att finna vatten fanns inte förrän vid farmen, fick vi höra.

Återigen gick vi vilse och vi trodde knappast vi skulle nå fram till farmen den dagen. Det hade redan börjat skymma, men vi fortsatte. Jag kontrollerade på kompassen att vi i alla fall höll rätt riktning och efter en halvtimmes snubblande i mörkret fick vi till sist eldsken. Vi var framme. Italienaren välkomnade oss i sitt stora tält och snart kände man sig som en människa igen. Jag kanske ska tala om att "farmen" bestod av ett stort tält där italienaren själv bodde samt ett par små halmhyddor för hans arbetare. Men det var i alla fall en härlig plats att komma till.

Nästa morgon skulle italienaren in till flygplatsen i Mesantafari och vi beslöt då att vår kvinnliga deltagare och Dr. Hylanders son skulle följa med dit och sedan ta flyget tillbaka till Addis Abeba, medan Karl-Gustav och jag på nytt skulle försöka ta oss fram till det område vi aldrig nått under vårt första försök.

Med nya bärare, vägvisare samt två poliser som kommit i stället för de två andra som vi skickade hem innan vi begav oss ut i djungeln, bar det av på nytt. I två dagar vandrade vi på nytt mot okända öden och kom så småningom fram till bebyggda trakter. Det var mycket primitiva människor tillhörande Jambo-stammen som levde där. Vi fick höra att det var ytterligare ett par dagsmarscher till de områden vi sökte och efter mycket parlamenterande gick de med på att sända med ett par män som vägvisare.

Vi hade slagit upp vårt tält bredvid hövdingens hydda och vi såg till vår förvåning att han hade ett par getter och några höns, som han hade lyckats hålla vid liv trots setseflugorna. Han var mycket stolt över detta.

Vår poliseskort, som vi trott skulle bli mer till besvär än nytta, visade sig vara mycket värdefull. När det var tal om vägvisare från Jambofolket framkom det senare att det var på grund av deras medverkan som vår ledare hade lyckats få någon att följa med. De hade på ett trevligt sätt sagt att det var ju ingen idé att bråka när de blev erbjudna betalning. Om de trilskades så fick de i alla fall ta arbetet som vägvisare, men då blev det polisorder.

På tal om betalning så måste jag tala om att papperspengar eller kopparmynt var ganska värdelösa. Möjligen silverpengar som de kontrollerade genom att bita i, eller allra bäst: salt.

Vår ledare hade bett att få ta ett halvt kilo salt som han slog in i en liten tygbit och förvarade i sin packning. Var det något som han ville köpa eller som skulle betalas, så betalade han med ett par nypor salt. Det var mera värt än pengar. Han påpekade mycket noga för oss att inte visa att det var 15 kilo salt med i vår packning. Och detta mest med tanke på våra egna liv. Om bärarna vetat om detta, skulle de säkert ha stuckit sin kos med packningen. Saltet skulle vi använda till att salta in eventuella lejonskinn med, så att de skulle hålla sig på hemresan.

Vi fortsatte ytterligare en dag med att försöka nå det omtalade lejonområdet, men nu började uppgifterna bli så svävande att vi beslöt att vända om. Vi hade ju bara en veckas ledighet och måste vara tillbaka i Addis på måndagen.

Så började återtåget av den misslyckade lejonjakten. Vad beträffar lejon blev ju färden en missräkning, men den gav i stället mycket annat. Vi hade fått se områden där vita knappast satt sin fot och vi hade ju fått jaga en hel del annat villebråd. Vi hade även fått se bufflar och elefanter vid flera tillfällen och haft nog så spännande stunder med dem, trots att vi inte hade tillåtelse att skjuta elefanter och bufflar på vår licens. Hade vi vetat om att det fanns så gott om dem här, så hade vi nog skaffat den stora licensen som även inkluderar dessa djur. Men det visste man ju inte i förväg och så kostar den licensen 600 etiopiska dollar (1 200 svenska kronor). Den summan kan man dock tjäna in på endast en elefant om den har tillräckligt stora betar.

Vi kom i alla fall tillbaka till kaffefarmen så småningom och den natten vi låg där hörde vi lejonen ryta inte långt från lägret. Det kanske hade lönat sig bättre om vi försökt vår lycka med lejonjakt här istället för att som vi gjort, vandrat omkring i djungeln cirka en vecka för att nå fram till en plats där det sades vara gott om lejon.

Den gamla regeln håller sig: Man skall ej gå över ån efter vatten.

- Onni Niskanen

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen