Startsida           Konakta oss           Om oss

Gunilla kom till Etiopien 1969 som fredskorist och hade Onni som chef på ALERT.

"Det var precis som hemma..."

-Gunilla Sparell

Onni i mitt liv

Jag åkte till Etiopien 1:a gången i början av 1969 som fredskårist. Jag visste inte mycket om Afrika över huvud taget, men var helfascinerad av Sten Bergmans äventyr på Nya Guinea och kan fortfarande höra hans radioröst när jag tänker på honom. Det var nog mest äventyret som lockade och att det blev Etiopien var en ren slump.

Lite läskigt var det att komma till ALERT, dåvarande Princess Zenebework hospital, mitt i regnperioden. Våta, barfota, haltande, vanskapta människor med ett smutsgrått skynke omkring sig hasade sig fram i leran. De flesta i personalen var djupt religiösa och jag minns att de ifrågasatte om jag var lämplig att arbeta där. Jag bodde nämligen ihop med en kille, som jag lärde känna på den förberedande kursen vi gick i Västerås. Onni tog mig i försvar och sa att det var helt naturligt i Sverige och att han inte tänkte göra något åt det. (Detta berättade han många år senare och jag hade ingen aning om det.) Dessutom bodde jag inte ens på compoundet, vilket en tysk gästande läkare med girlfriend gjorde (numera gifta sedan många år). Hon hängde ut en BH på tork, vilket också väckte en proteststorm. Sådana trevliga problem fick Onni också ta tag i.

Jag bodde åt samma håll som Onnis (för mig) första hus, c:a 1 km från sjukhuset. Som fredskårist hade jag i början ingen bil, utan fick ut en cykel från SIDA. Det tog inte många dagar förrän jag nitades av ungar som tyckte jag var ett bra mål för deras stenar. Efter ett par träffar vågade jag inte cykla och fick då lift av Onni tills jag skaffade bil, eller rättare sagt min kompis, som ofta inte kunde jobba för han måste passera universitetet och där hade det redan börjat koka av missnöje mot kejsaren och regimen. Kompisen köpte en gammal bil, som han fixade till på fritiden och skjutsade mig senare till och från jobbet.

Jag hade en enorm respekt för Onni. Han var ett år äldre än min mor och när hon var nere och hälsade på några gånger kom de mycket väl överens. När AHRI:s första lab.ass. kom ner ett halvår efter mig, blev vi mycket goda vänner och hon blev förtjust i Onni. De umgicks en del, mest hemma vid goda middagar lagade av min väninna och jag har aldrig sett Onni med en speciell kvinna ute på sta'n. Han var mycket diskret i fråga om kvinnor. Lab.assen och jag umgås fortfarande och hon är en jättefin människa.

Onni blev alltid centrum på fester, både hemma hos sig själv och borta, och det var roligt att lyssna på honom. Han ordnade mycket för Svensk-föreningen. Jag var en gång med på ett familje-bilrally med flera kontroller bl.a. en vid ett jätteträd, där jag alltid tänker på Onni när jag åker förbi. På ett annat ställe skulle vi byta däck så fort som möjligt. Målet var nog drygt 80 km från Addis. Vann gjorde en småbarnsfamilj som jag har bild på. Ovannämnda väninna och jag kom rätt bra, men jag minns inte var vi hamnade på listan. Det blev en trevlig picnick innan vi vände hemåt.

I början var mitt lab inhyst i två rätt ynkliga rum, men jag såg hur det nya sjukhuset växte fram och så kom dagen då AHRI forskningslab + mitt nya lab, fyra avdelningar, sjukgymnastik m.m. skulle invigas av kejsaren. Min nyblivna väninna och jag blev ombedda att övervaka arbetet i köket där snacks förbereddes för hela personalen och alla inbjudna gäster. Det var 1:a gången jag såg den lille, store kejsaren på nära håll. Det finns många fina kort med Onni och kejsaren från detta tillfälle, dels privata, dels - förmodar jag de var från - Ethiopian Herald.

Då AHRI:s personal kom var de helt "vanliga" människor och när missionärernas kontrakt tog slut kom fler och fler vanliga människor och det blev roligare och lättare att jobba, även om jag inte har något emot missionärer.

Jag upplevde Onni i tre hus, det första någon km närmare stadens centrum, hus nr.2 någon km bortom sjukhuset och det sista inom Building College-området. Alla tre husen var personligt inredda, hemtrevliga, med många minnen i skåp och på väggar. Hans houseboy Roman fanns på plats i alla husen.

En jul mellan 1969 - 72 skulle Onni som vanligt vara tomte på palatset för diplomatbarnen. Han skulle finnas där när barnen kom ut i parken, men den stora grejen var att han skulle hoppa i korgen till en ballong, vinka adjö till barnen och stiga till väders när han spexat färdigt. Jag och ett par kompisar stod på Kokeb restaurang mitt emot palatset. Det var då en nyöppnad, elegant restaurang med massor av etiopiska souvenirer på väggar, golv och i tak. Dessvärre stals mycket av dekorationerna ganska snabbt, så när jag kom tillbaka till landet 1980 var den rätt sunkig, men nu stod vi högst upp i höghuset på balkongen, som löper längs hela restaurangen och väntar på Onnis färd mot skyn. Vi ser ballongen höja sig lite, försvinna, komma upp över träden och sjunka igen. Festen hade dragit ut på tiden, termiken var ogynnsam och Onni fick till slut ge upp. Jag har nog aldrig sett honom så arg och besviken. Då gick det nog bättre när han kom per kamel, åsna eller i bil, som han gjorde andra år.

Jag vet inte riktigt när Onni flyttade till hus (för mig) nummer två bortom sjukhuset, men jag minns ett stort nyårsparty för svenskar med mycket god bl.a. svensk mat och mycket att dricka som man inte fick varje dag. Vid midnatt gick vi ut på altanen och skålade för det nya året, beskådade "Södra korset" som han var så stolt att kunna visa upp och pussade in det nya året, eller ska man säga kyssa in året, för det var inga små kindpussar från honom utan rediga munkyssar.

1971 adopterade jag en flicka i Addis. Jag hade ingen bil då heller, för killen jag bott med i två år körde hem i den bil han hade renoverat. Jag förlängde mitt kontrakt, vilket inte han gjorde. Jag fick låna Onnis rally-Saab när jag skulle hämta henne på andra sidan sta'n. Björn Lundmark, som är min dotters gudfar, körde och jag satt bredvid på batteriet. Det fanns bara ett förarsäte och inget säte där bak, så den turen glömmer jag aldrig. Smutsig, nerkissad och hungrig grät hon sig genom sta'n tills vi kom hem till min underbara "mamita" som, med 17 genomgångna graviditeter, 11 levande barn, vant tog hand om henne, när vi fortsatte till jobbet. När jag kom hem låg där en nöjd och glad 4-månads baby, Saunet, i en ärvd barnsäng. Hon är idag 38 år gammal.

Som jag sagt tidigare umgicks jag privat med Onni mera i början på 80 talet när jag återvände på ett nytt treårskontrakt än mina tre första år när han var min chef. Jag var anställd av Rädda Barnen denna gång och eftersom Onni arbetade för dem nu träffades vi ganska ofta. En som stod Onni nära på -70 talet när jag hade rest hem är Björn, som var allfixande fredskårist på Alert, hjälpte Onni att bygga bastu på palatset, var kartläsare de sista åren Onni körde rally och kom honom väldigt nära eftersom Björn blev ombedd att fixa allt som pajade både på jobbet och privat.

Nu ska jag beskriva ett party från Onnis sista bostad på Building College-området. Det hade som de övriga husen mysig atmosfär med många personliga saker. Det var många svenskar bjudna, men också några andra nationaliteter, jag minns inte så noga. Jag kommer körande i min bil, visar att jag ska svänga över gatan, in på området, lägger mig i ytterfil, ingen mötande traffik, börjar svänga. Då plötsligt kommer en idiot bakifrån när jag nästan är inne på området och kör på mig. Ryska ambassadörens bil med chaufför och fru! Det samlas som vanligt massor av människor omkring oss och alla kacklar i mun på varandra. Chauffören hoppar ur och pratar ryska, tanten vevar ner fönstret och hojtar och då.... kommer en svensk ambassadbil med Anders och Anette, 2:e ambassadsekreteraren med fru, goda vänner, som också ska till Onni. Kör in du, jag fixar det här, sa Anders och eftersom de liksom hade samma status, vände ryssarna sig genast till Anders i stället. Vakten vid infarten gjorde honnör för mig, motade bort folket och sa något på amarinja som jag inte förstod (förmodligen något nedsättande om ryssar och så förmodligen att jag skulle ha det så bra hos Onni. Jag hörde bara hur rösten förändrades när han nämnde Major Niskanen.)

Jag körde darrande ner till Onnis hus och anlände blek och tagen till partyt. Onni hörde om spektaklet, skrattade och söp mig halvfull på whisky före maten, helfull efter. Anders kom efter ett par minuter. Ryssarnas bil blev kvar utanför grinden och när jag sent omsider blev hemkörd av Gud vet vem, så såg vi hur alla fyra däcken var punkterade. Ryssarna var inte helt älskade av folket och genomförde många idiotiska saker de åren de var där. Systemet att handla var en grej: peka ut vad du ska ha, hämta lapp i kassan, hämta ut paketet mot uppvisande av lappen, gå tillbaka till kassan för att betala eller hur det nu var. De målade över alla skyltar till affärerna, så inga namn kunde läsas. Tur att man hade varit där förr även om en del hade ändrats, så man hade en aning om var man skulle leta. Fräcka och skräckinjagande var de ockå. Dessutom hade vi de där åren cubaner överallt. De var gladare och vänligare, men drack kopiöst mycket. Det gjorde ju ryssarna också, men de blev sura, medan cubanerna sjöng högre och högre ju mer de drack. Ja, tillbaka till partyt som jag inte minns så mycket av förutom att alla tyckte synd om mig, fyllde på glaset och tröstade mig.

Jag hoppas allt går bra och att du får ett bra 2009. Själv väntar jag på en op. av en axel, som jag skadade 1969, när jag packade för Etiopien första gången och skulle ner i källaren för att hämta en resväska till och trillade så att den gick ur led. Det gjorde den några gånger till under mina första tre år där nere. Jag opererades när jag kommit hem och den har varit bra sedan dess, men nu är den dum.

När jag frågar mina barn vad de minns av Onni har Saunet (då 9 år gammal) mer att berätta än Peder, som 1980 var fem år. Han kommer bara ihåg att han fick "snyta ut" pengar ur näsan och att han var snäll. Saunet kom ihåg mera. Onni tyckte om barn och om man var bjuden till honom med barn tindrade alla ungars ögon. Onni gillade ju att äta glas, svälja brinnande tändstickor och trolla fram pengar ur ungarna, men delade gärna in oss i lag för att lösa olika problem. Han lade t.ex. ut tändstickor i något mönster, som man sedan skulle förvandla till någon annan form genom att flytta si eller så många stickor eller band ihop två och två med två rep och så gällde det att snabbast möjligt sno sig loss från varandra. Det blev skrik och skratt och många ormlika rörelser som borde ha förevigats. Det fnissades, kröps ihop, rullades runt och man kom varandra väldigt nära medan vi bara trasslade in oss mer och mer. Onni satt och myste tills han till slut visade hur man tog sig loss. Det tog c:a tre sekunder när man visste hur och där hade vi jobbat i evigheter, svettiga och frustande.

Lösningen var enkel. Det gällde att lyfta repen över varandras händer på ett enkelt sätt, men det var ju ingen som fattade. Saunet betraktade honom också som en jättesnäll gammal farbror som alltid behandlade henne som en människa trots att hon var liten.

Jag har en bild från en utflykt till Ghion, några mil söder om Addis. Då satt han bara nöjd i en stol och njöt. Han körde inte själv den gången. Jag tänkte inte på det då, men kanske mådde han inte bra då.

Onni jobbade nu på Rädda Barnen och hade i början av mina tre nya år där ett stort umgänge där både barn och vuxna, svenskar och utlänningar var välkomna. Jag minns inte riktigt när man förstod att Onni var sjuk. Jag hade ju jobbet - och nu var det riktigt mycket att göra med större ansvar - och var ensam med två småbarn, Peder 5 år och Saunet 9 år, men jag hade världens underbaraste mamita de här åren som skötte om oss alla.

Det var nog Bernt, Onnis efterträdare, och Onni som hade tätast kontakt de här åren och ibland följde jag med. Det blev oftare och oftare, ju sjukare han blev. Jag tyckte det var ganska ruskigt att han hade syrgas i hemmet. Det var ju liksom inte Sverige med sina rigorösa bestämmelser vi var i. Både han och Bernt rökte, så jag undrade när huset skulle explodera. Humöret höll han uppe så länge jag var kvar i landet och vi hade många mysiga kvällar med hans berättelser från förr, gamla kompisar, jakter, resor o.s.v. men tyvärr lyssnar man bara flyktigt på andras liv. Ingen jäkel ville lyssna på mina Etiopienår eller se mina bilder och skulle någon fråga min syster om min tid där nere skulle hon inte veta ett dugg. Hon har knappt sett mina fotoalbum. Min bror vet kanske lite mer men inte mycket. Därför är det synd att jag inte var mer lyhörd när Onni spelade ut sitt register.

Inte vet jag varför, men det var som om vännerna svek honom när han blev sämre, men Bernt fortsatte i alla fall ta hand om honom efter det att jag reste hem. Lite efter mig kom Onni hem och lades in på Röda korset i Lilljansskogen. Då var jag där och hejade. Han sa att det var en liten rutinkontroll och att han hade urtråkigt och längtade efter en liten whisky och kunde jag inte komma dit med en aldrig så liten slurk. Fel eller inte. Jag hällde över lite i en läskflaska (enl.order) och var där med den, vilket uppskattades åtminstone av honom och läkarna visste ju inget så....

Det var sista gången jag såg honom. När han kom till KS och jag skulle hälsa på honom där, släpptes jag inte in av den snorkiga sköterskan. Hon frågade om jag var släkt och när jag förnekade det och sa att jag var en god vän sedan många år i Etiopien, snörpte hon på munnen och sa att jag inte fick komma in.

Så var det begravning efter flera veckors lidande. Om han ändå inte sänts hem. Då hade det gått fortare och det var där han ville vara. Anyway, det var en pampig mottagning på Stallmästargården och jag kom omvägen från Arlanda, där jag hämtat min gamle counterpart Demisse, som jag fixat ett scholarship till i Örebro och som känt Onni före mig och haft honom till chef i många år. Han var med på Stallis och när vi kom ut har tjuvar tagit sig in i min bil och tagit Demisses bagage, min kamera och en del annat som jag lyckats glömma. Det var en riktig höjdare, när man kommer ut rödögd, rörd och trött och bara ville hem. Det blev polisanmälan i Solna i stället.

Dessa två negativa upplevelser, sköterskan och inbrottet, blev det sista minnet av Onni. Han var ju en sådan härlig levnadskonstnär och gav så mycket av sig själv och alla minnen av honom utom de två sista är positiva och ljusa, så jag undrar i mitt stilla sinne om det var hans ilska över att han måste dö när han hade så mycket ogjort, som visade sig genom de här två idioterna. Jag tror han spökade lite för att visa det.

Punkt och slut. Mer kommer nog, för när jag börjar prata med kompisar från den tiden, kommer alltid ett litet minne. Margit i Malmö t.ex. som jag brukar ha parasitkurser ihop med - hon hade bett Onni vara toastmaster och underhållare vid hennes julfest i trädgården i Addis. Hon hade bjudit 125 personer, som aldrig varit på en roligare fest.

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen