Startsida           Konakta oss           Om oss

Onni berättar själv:

Farlig orientering

Brev från finska vinterkriget

Stockholm stadion 1945

Scoutrörelsens framfart

Besök på Kilimandjaro

Onni på flygtur

Onni på lejonjakt

Källa: Duvbo Idrottsklubb Årsskrift 1951

Scoutrörelsen på frammarsch

Scoutrörelsen i Etiopien, som jag själv varit med om att starta, grundlades för ett par år sedan och har nu utvecklats väldigt. Den ger en god fritidssysselsättning för de unga etiopierna som är mycket värdefull. Den följer internationellt mönster och där finns ledarpersoner från flera olika nationer som aktivt bidrar till dess utveckling.

Det första stora scoutlägret blev ett äventyr som pojkarna inte glömmer i första taget. Jag var ledare för lägret som beräknades pågå i två veckor. Efter en tågresa till utkanterna av Dire Dawa slog vi läger på en plats som jag valt ut vid tidigare rekognoscering och redan vid framkomsten började besvärligheterna.

Under det vi kånkade våra grejor över en uttorkad floddal såg vi hur en flodvåg plötsligt kom vällande i den snustorra sandbädden, vilken var omkring 20 meter bred. Innan vi visste ordet av hade en starkt brusande vattenmassa skiljt oss åt där vi stod på båda sidor och begrundade naturfenomenet. Det var ingen vanlig liten bäck som man kunde vada över. Vattenmassorna brusade fram med ett dån och stenar och stockar drogs med i de brunskummande virvlarna. Högre och högre steg vattnet. Jag skickade ut scouter åt båda håll för att se om det fanns någon plats där vi kunde komma över, men det såg hopplöst ut. Det började mörkna och något måste göras. Efter en stunds sökande fann jag en plats där floden verkade mindre djup. Efter att ha fäst en sten vid ena ändan av ett rep lyckades jag efter en stunds slängande få över repet till pojkarna på andra stranden. Repet fastgjordes sedan i vattenlinjen på båda sidor, varefter jag gjorde ett försök att ta mig över. Och det var inte lätt. På det djupaste stället nådde vattnet upp till bröstet. De framstormande vattenmassorna slog undan benen och det var med åtskilligt besvär jag lyckades ta mig över.

Vi slängde över ett par linor till så att vi hade en tredubbel rad innan jag vågade låta pojkarna ta sig över. Efter ett par timmars arbete befann vi oss samtliga på andra stranden, åtskilligt blåslagna av stockar och stenar som drogs med i vattenmassan. Vi slog sedan läger på den utsedda platsen och somnade in ovaggade.

Vid tvåtiden på natten vaknade jag av att något blött föll ner över mig och ett vilt pladdrande hördes runt omkring. Det tog några sekunder innan man riktigt fattade vad som stod på. Tältet låg i en enda blöt massa över mig och efter att ha lyckats kravla mig fri möttes jag av en festlig syn. Alla tälten, 20-mans militärtält, låg i en enda röra och från alla riktningar krälade pojkar som försökte ta sig ur de nedrasade tälten. Regnet stod som spön i backen. Ett enda tält hade lyckats hålla sig upprätt och det stagades med extra tältpinnar för att inte också det skulle sjunka ihop.

Hela trakten kring Dire Dawa är sandmark med små buskväxter och kaktusar här och där. När det skyfallsliknande regnet kom, drog det sanden med sig så att tältpinnarna for upp som champagnekorkar. Det var bara att sätta igång och arbeta med tältslagning på nytt och framemot fyratiden hade vi lyckats få tälten resta igen. Regnet hade nu börjat avtaga och efter utspisning av te, som vi tillagat i det enda kvarstående tältet, gick vi till kojs igen. Trötta och blöta.

När vi vaknade på morgonen möttes vi av en klarblå himmel. Solen stekte gott och floddalen som vi hade ett sådant besvär att ta oss över kvällen före, låg återigen tom och endast några fuktiga ställen i sanden visade att det hela inte varit en dröm.

Förklaringen till det hela var att regnet började uppe i bergen och samlades upp i alla små flodfåror, vilka sedan mynnade ut i en huvudled och det var den som vi hade arbetat oss över. Vi fick sedan höra att sådana skyfallsliknande regn bara förekommer ett par gånger om året i dessa trakter.

Då några dagar återstod av lägertiden utbröt det strejk på järnvägen. All trafik stoppade och vi började undra hur vi skulle komma till Addis. Jag tillbringade flera timmar om dagen nere på järnvägsstationen, men möttes bara av nedslående resultat. Det såg inte ut att bli någon lösning på strejken den närmaste tiden.

Det var bara att börja dra in på matransonerna. Jag hade ju endast pengar till mat för 14 dagars vistelse och det gällde nu att spara. Vi spelade en del fotbollsmatcher mot lokala lag och fick på så sett in en del som hjälp till matkassan. En statslöpning tvärs genom staden som jag organiserade vann mina pojkar mot traktens 10-mannalag och även och även den gav lite ekonomisk hjälp till mina hungrande grabbar. Vecka efter vecka gick utan ljusning på järnvägsfronten. Till slut bestämde jag mig för att försöka komma tillbaka till Addis på annat sätt. Jag hörde efter hur mycket det skulle kosta att hyra stora lastbilar med chaufförer. Mellan 4-5000 kr skulle det hela gå på. Efter en del bestyr lyckades jag låna ihop den summan och skrev kontrakt med en transportfirma.

Just när allt var klart och vi skulle bege oss av kom alla och varnade oss för att resa. Sträckan som vi hade att färdas gick genom besvärlig terräng och regnperioden pågick i de högre trakterna. Det förekom även en del oroligheter mellan en del stammar på vägen och regeringstrupper hade sänts ut för att försöka få ordning på dem.

Efter rådslag med pojkarna bestämde vi oss för att ge oss av trots alla varningar. Vi hade försett oss med vatten så att vi skulle klara oss åtminstone den första tiden. Pengarna som blev över räckte tyvärr inte till några större kvantiteter mat, men jag räknade med att kunna skjuta en del vilt under färden. Jag hade med mig en bössa för detta ändamål.

Det gick bra till att börja med även om vi hade att passera otaliga flodbäddar. Alla broar hade förstörts under kriget och man var tvungen att köra ner vid sidan om dem och det var alla gånger inte det lättaste. När vi fastnade hade vi i alla fall gott om villiga händer som hjälpte till att gräva och skaffa sten och ris som underlag för de slirande hjulen. På grund av oroligheterna stammarna emellan var vi tvungna att försöka komma fram till nästa stad utan stopp. Vi passade på att koka te när vi satt fast någonstans så att vi inte skulle förlora någon tid. Te och bröd var det enda vi levde på de första två dagarna. Allt gick efter förhållandena bra ända tills vi kom fram till en flod som såg omöjlig ut att passera. Jag tog ett rep om livet och vadade ut för att se hur djupt det var. Vattenmassorna slog undan benen på mig så fort jag kom ett tiotal meter ut och jag var tvungen att ge upp. Det började nu mörkna och vi passade på att koka lite te i väntan på att vattnet skulle sjunka, vilket det också gjorde om än bara några decimeter. Chaufförerna beslöt sig nu för att försöka ta sig över.

De kopplade ihop bilarna med ca 6 meter långa järnstänger, särskilt tillverkade för sådant ändamål. Uppsittning och så iväg. Nu kom några spännande sekunder. Nedför första flodkanten och så ut i vattnet som skummande slog emot bilarna. Då vi var mitt på stod vattnet över de höga hjulen, men framåt gick det. Vi närmade oss motsatta stranden och nu var spänningen stor huruvida vi skulle lyckas ta oss upp för den branta lersluttningen eller bli sittande där. Motorerna arbetade frenetiskt. Än slirade en den ena än den andra bilen, men hjälptes av varandra genom järnstängerna som dels verkade påskjutande, dels dragande. Så bar det uppför i leran som sprutade kring hjulen. Långsamt gick det men dock framåt. Ena bilen var nu uppe på krönet och hade där bättre fäste för hjulen och kunde på så sätt hjälpa den efterföljande. Nu var även den uppe och vi drog en suck av lättnad.

Ytterligare en bil var kvar på andra sidan. Den tillhörde visserligen inte oss men vi hade haft sällskap med den från Dire Dawa och vi ville gärna att också den skulle lyckas ta sig över och inte bli sittande där ensam. Den följde nu i våra spår och allt såg ut att gå bra. Endast ca 8 meter återstod då den blev sittande i floden utan möjlighet att komma vidare. Det var tvärstopp. Den var något mindre än våra lastbilar och endast halva kylaren syntes ovan vattnet.

Med ett rep om magen vadade jag ut med en vinsch-lina, som jag gjorde fast om framaxeln på lastbilen. Det var inget lätt arbete. Jag var tvungen att med ryggen stödd mot insidan av ena framhjulet helt krypa ner i det skummande vattnet och utan att kunna se någonting fästa wiren runt axeln. Jag lyckades i alla fall att göra detta och så satte våra lastbilar igång med att dra upp lastbilen ur vattnet. Med en smäll gick den tjocka stålwiren av och så vidtog på nytt en arbetsam stund med att knyta ihop ändarna. Nytt försök, men med samma resultat. Knuten höll, men nu gick den av på ett annat ställe. Nu förstod vi att det måste vara något annat fel och jag tog mig ut för att undersöka vad det kunde vara. Mitt framför ena framhjulet låg en halvmeterstor sten och satte stopp för vidare framfart. En av de bättre simmarna bland scouterna kom ut och gemensamt lyckades vi flytta stenen åt sidan och sedan fick vi upp bilen utan svårighet. Själv hade jag då arbetat två timmar i det kalla vattnet. Kylan kändes inte så mycket under det spännande arbetet, men efter kunde jag knappast få fram ett ljud, så genomfrysen var jag. Vi kunde i alla fall fortsätta vår resa. Tre och en halv dag tog det oss att komma tillbaka till Addis efter åtskilliga större och mindre besvärligheter i liknande stil. Mat skaffade jag mer än tillräckligt genom att sittande på taket av förarhytten skjuta i farten. Det blev antiloper, gaseller, pärlhöns, harar m.m.

Det var några episoder om vad man kan få vara med om i Etiopien. Själv ska jag nu tillbaka dit för ytterligare tre års tjänstgöring och jag måste tillstå att jag trivs bättre och bättre där nere ju längre jag stannar. Etiopien är ett land på framåtskridande. Särskilt skolväsendet har gått oerhört framåt under de fem åren jag har tjänstgjort där nere. Själv har jag ett stort arbetsfällt inom idrotten och den fysiska fostran och vid sidan om det har jag även Röda Korset och Scoutrörelsen.

Till slut skulle jag villa framhålla att det arbete som svenskarna i olika befattningar uträttar där nere i hög grad hjälper att vidmakthålla det goda förhållandet mellan Sverige och Etiopien, vilket land under kejsarens ledning sakta men säkert arbetar sig framåt.

- Onni Niskanen

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen