Startsida           Konakta oss           Om oss

Onni berättar själv:

Farlig orientering

Brev från finska vinterkriget

Stockholm stadion 1945

Scoutrörelsens framfart

Besök på Kilimandjaro

Onni på flygtur

Onni på lejonjakt

Vi var ute vid Saltsjöbadsterrängen och hade ett klubbmästerskap i orientering. Jag låg bra till. Och så om jag fram till Källtorpssjön, på ett berg som är 10-12 meter högt. Sjutton också, måste jag springa till höger eller vänster, tänkte jag. Och förlora en massa minuter. Så fick jag se ett träd, en björk som stod mitt på. Om jag lutar mig framåt och ta tag på den ska jag nog kunna klara det, tänkte jag. Och sen ska jag åka ner på den från berget. Jag lutade mig framåt och föll huvudstupa ner - för fötterna gled i den våta mossan. De fick inget fäste.

Jag vaknar till liv, inpackad bland stenar. Den första smällen fick jag på en liten avsats på vägen ner. Det var där jag spräckte skallen. Det visade sig sedan för där var det blod på kanten. Sen kom jag väl ner både på händer och fötter. Det vet jag inte för jag låg avsvimmad. När jag vaknade och var vid liv trodde jag att jag var i himlen. Det var som värst, tänkte jag, så vackert det var. Men sen tog jag ett tag över ögonen och så började jag se. Det var blod överallt. Jag hade inte sett någonting först för det var blod över bägge ögonen. Hela skjortan var full med blod. Allt var blod. Jag låg och tänkte - vad gör jag nu? Så tittade jag på kartan, den har man ju fastbunden vid handleden. Kompassen på den andra. Det ska vara en bäck alldeles härnedanför, tänkte jag. Så jag kröp ner till den bäcken. Jag hade spräckt skallen. Inte bara det, varenda tand var lös. Jag kunde spela piano på dom. Petade jag upp dom föll dom ner igen. Å så grus, som hade slagit in. Sen låg jag en stund där i bäcken och bara lät vattnet rinna genom munnen. Sen tvättade jag väl av mig i ansiktet igen. Satte på ett stort löv och så en näsduk över det hela. Så började jag knalla i den riktning jag skulle gå. Så mötte jag en kompis, "Muren" Strandberg, en av våra goda löpare också. Han hade startat efter mig, så han hade sprungit upp mig. Jag visste ju inte hur länge jag hade legat medvetslös. Han hade tappat sitt kontrollkort, så han var lika illa ute. Så vi gjorde sällskap till nästa kontroll och frågade om vi kunde få nån hjälp med förbandsmaterial. Det hade dom inte, men jag fick en kopp kaffe. Det vågade jag knappt dricka en gång. Vi stämplade och gick till nästa kontroll. Likadant där. Dom hade inget material. Och jag såg för jäklig ut. Sen mötte vi en scoutpatrull och dom la om förband, väldigt snabbt och fint. Hela huvudet var inlindat. Och så fick jag ett paket med bomull att ha i munnen för att hålla tänderna stilla. Så att jag inte skulle gå och peta på dom hela tiden. Sen kom vi till mål. Han vann och jag kom tvåa i tävlingen, kan du tänka dig. Vi missade inte en meter de där sista kontrollerna, men så hade vi ju gjort så bra ifrån oss före de där kontrollerna.

De tog mig till Saltsjöbadens lasarett. Där sydde dom ihop skallen och penslade rent i munnen. De gav mig en gummiskiva. "vad kommer att hända med tänderna?" frågade jag. "Det får tiden utvisa", sa läkaren. Sen bara tog han och tryckte upp dom och satte in gummiskivan. Om tänderna är bra händer ingenting. Men om ett år kan dom börja bli svarta. Sen skickade de hem mig. Men, sa dom, om pulsen sjunker på natten måste jag till sjukhus.

Då bodde jag på Observatoriegatan i Stockholm, alldeles vid Sabbatsbergs sjukhus. Pulsen gick ner till 35 eller nåt sånt på natten, bara för hjärnskakningen och blödningen. Läkaren skulle inte ha låtit mig åka hem. Han skulle ha låtit mig ligga kvar på sjukhuset, åtminstone ett dygn. Så jag kom in på Sabbatsberg. Dr. Crafford var där. Han ringde upp den andre läkaren i Saltsjöbaden och skällde ner honom till den grad! Bara att släppa ut en patient som har hjärnskakning och så pass besvärliga skador. Det är oförsvarligt.

Jag låg på Sabbatsberg i över en månad. Det var en en hjärnskakning. Och jag fick inte läsa, men jag fick rita. Det var olika nerver. Så systrarna hämtade ett ritbord och de monterade ovanför sängen. Där låg jag och ritade och gjorde tavlor. Tänderna växte fast igen. Jag gick och tittade i spegeln titt som tätt. Så den stackars kroppen har fått vara med om mycket.

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen