Startsida           Konakta oss           Om oss

Onni berättar själv:

Farlig orientering

Brev från finska vinterkriget

Stockholm stadion 1945

Scoutrörelsens framfart

Besök på Kilimandjaro

Onni på flygtur

Onni på lejonjakt

Det var en sommarkväll i slutet på juni. Jag stod vid Odenplan och väntade på >>4: an<< för att ta den upp till stadion. Den ena vagnen efter den andra kom, fullsatta till bristningsgränsen. Fullsatta är ett alldeles för svagt ord i det här sammanhanget. Fullbehängda är nog mer med sanningen överrensstämmande, ty folk hängde utanför vagnen på ett nästan livsfarligt sätt. Det var rena paniken när en stackare inne på plattformen skulle försöka stiga av. - Det går inte. Han får åka med till Stadion. I den stilen lät det och ingen vågade släppa sitt tag i vagnen för att därmed riskera att inte bli med igen. - Det var ju Stadionkväll med Gunder och Arne...

Jag skulle möta min fru utanför Stadionhof kl. halv 7 och eftersom jag nu endast hade sju åtta minuter på mig voro goda råd dyra. Jag måste gå in för en ny taktik om jag skulle ha någon chans. Nästa 4:a mötte jag bortåt Upplandsgatan och då jag springande bredvid den fick se en decimeterstor bit ledig på fotsteget på första plattformen, placerade jag min ena fot där och grep ett kraftigt tag i ett läderskärp tillhörig en kronans krigare, vilken hängde ytterst. Att jag kom fram till Sturegatan på detta sätt berodde både på tur och skicklighet. Tur såtillvida att läderskärpet höll och skickligheten bestod i att byta fotställning så att jag ibland fick vila den fot som fick plats på fotsteget.

Att stämma möte vid Stadionhof en stadionkväll är nog det sämsta man kan göra. Efter mycket om och men hittade vi i alla fall varandra och fick genom en slump tag på ett par biljetter. Det var utsålt en halvtimme före tävlingarnas början och biljetthajarna gjorde lysande affärer bland de tusentals personer som liksom jag gått dit i den ljusa förhoppningen att det inte skulle bli fullsatt.

Nåväl, vi bänkade oss så småningom på våra platser mitt emot kungliga läktaren just som tävlingarna började. Det var en underbart skön kväll. En klar himmel över ett fullsatt och av aftonsolen belyst stadion. Ute på planen mjukade löparna upp sig. En grönklädd löpare kom just utspringande från stadionvalvet och möttes av en applådåska från publiken. Det var Gunder Hägg som i sin lätta härliga stil flöt fram över gräsmattan. En stund senare såg man honom tillsammans med Arne Andersson - vilken tidigare fått sin välkomstapplåd då han spänstade ut på planen - småpratande jogga omkring allt under det den ena fullsatta läktaren efter den andra saluterade dem med en kraftig applåd när de passerade. I dag kunde de kosta på sig att vara lite förtrogna med varandra, ty de skulle tyvärr inte mötas i samma lopp.

Man satt och småtrivdes på läktaren. Hörde Lindhagens välbekanta stämma i högtalaren och lystrade till när startskottet gick för det obligatoriskt inledande 100-metersloppet. Sedan var det full fart med flera olika grenar som man fick dela sitt intresse på. Lindhagens stämma förkunnade det ena goda resultatet efter det andra och man kände på sig att kvällen var upplagd för rekord.

Pang! Där gick startskottet för en klunga löpare mitt för ståplatsläktaren. Det var 1.500 m. B-final och jag bläddrade hastigt i programmet för att kunna svar på min frus fråga vilka kända löpare voro med. Då löparna under högt uppdriven fart passerade förbi oss ser jag till min glädje Duvbo rödvita dräkt på en löpare mitt i fältet. Det är Arne Meijer som energiskt försöker bryta sig ut från sin instängda plats i klungan.

- Heja Arne, vrålar jag och ser till min förtjusning hur han lyckas smita förbi ett par konkurrenter före vallhallavägskurvan. Farten är fortfarande hög och Meijer ligger på 6:e a´ 7:e plats ytterst av en tremannagrupp som alla lika energiskt försöka komma in till en bra position vid sargen. - MAI leder och synes inte vilja knappa av på farten. Men jag ser knappast de andra. Mitt intresse är helt fångat av Arnes rödvita dräkt och löparna närmast omkring honom. Den klubbanda man känner när man sitter på läktaren och ser en av sina kamrater kämpa på löparbanan kan inte beskrivas. Man beter sig som om man vore galen. Vrålar och hejar som en besatt för att sporra kamraten nere på kolstybben.

-Heja Arne lägg på ett kol till! Vrålar jag då han nästa gång passerar oss. Han har gått upp ett par placeringar och löper fortfarande lätt och elegant. Mellantiden 2.02 på 800 vittnar om att farten inte sjunkit. Nu har det bildats två klungor. En främre bestående av sju man och där jag ser duvbodräkten som tvåa från slutet, samt en bakre grupp, där det krigas lika hårt och tappert, men för vilka farten är en liten aning för hård.

Klockan ringer för sista varvet och den har samma inverkan på mig som på löparna. Nu släpper jag lös de röstresurser jag sparat för spurten och mitt Heja Arne!!! Kommer nog åskådarna omkring mig att tro att jag missuppfattat det hela och kanske tror att det är Arne Andersson som löper där nere. Men det har jag ej. Jag vet att det är Arne Meijer. Jag vet att det är en Duvbograbb och jag känner med honom när han med härliga kliv pressar sig förbi en konkurrent före sista kurvan. Han ligger nu på fjärde plats. Löper stiligt och är vid utgången av kurvan nästan uppe trean. Det blir en kort men hård strid som Arne vinner. Jag hejar på honom som en besatt. Det är endast 50 meter kvar. Några meter framför Arne kämpar K.E. Karlsson, Göta för att klara andra platsen. Men Arne vill annat. Utan att tappa stilen lägger han på ett sista uns kraft, pressar sig förbi och går i mål som tvåa endast någon meter efter MAI:s Åke Pettersson.

Arne hade gjort ett utmärkt lopp och fick kraftiga applåder och påhejningar från läktarna för sitt goda spurtvarv. Jag kände mig liksom lite upprättad för mitt beteende under loppet och sitter nu i spänd förväntan på att få höra tiderna. Att det blir nytt klubbrekord känner jag på mig. Men hur många tiondelar under det gamla som lyder på 4.00.1 det är frågan. Så hörs den välbekanta stämman i högtalaren: Segertiden i löpning 1.500 B-final blev så bra som 3.56.6. Andre man Arne Meijer, Duvbo, 3.57.6...

Återigen fick åskådarna omkring mig höra att det inte var något fel på mina röstresurser. Och det är mig förlåtligt. Vilken utmärkt tid Arne presterat. Det gamla rekordet rök med 2.5 sek. och med den nya klubbrekordtiden 3.57.6 klev Arne upp i 1.500-meterseliten.

Ja, så var den stadionkvällen räddad och man kunde troppa hem i känslan av att ha fått vara med om ett spännande rekordlopp. Att sedan Gunder Hägg och Arne A. också gjorde strålande lopp på rekordtider förhöjde humöret ytterligare.

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen