Startsida           Konakta oss           Om oss

Detta är en intervju med Onni av Pia Bergman som publicerades i Rädda barnens tidning "Barnen & vi", nr. 3 juni 1984 årgång 23.

Svensken som blev etiopier

Av Pia Bergman

För många av de svenskar som kom till Etiopien under 1940-talet var det första de arbetade eller kanske t o m reste utomlands. Andra världskriget låg bakom dem, en effektiv spärr för att ta sig ut i världen och nu väntade efterkrigsårens bistra ekonomi och ransoneringar. Den enda kontakt de haft, och det enda de viste om Etiopien var Mussolinis invasion av landet 1935 och att man i Sverige satte igång en landsomfattande insamling för att betala Röda kors ambulanser-som sedan blev bombade av det italienska stridsflyget. All övrig kunskap om Etiopien stod bara att få genom Nordisk Familjebok. Efter kriget hade Kejsar Haile Selassie vänt sig till det neutrala Sverige för att få hjälp att bygga upp sitt land. Han ville inte bli alltför beroende av någon stormakt och han hade goda erfarenheter av de svenska missionärerna, som redan hundra år tidigare kommit till Etiopien. Det fanns krafter i både i Etiopien och och Sverige, som ville att samarbetet med Sverige skulle växa sig ännu starkare. Sverige sysslade inte med u-hjälp på 40-talet men etiopiska staten fick en kredit på sex miljoner kronor för att betala svenska experter.

700 svenskar till Etiopien

Det blev en massiv satsning med svenskar, totalt 600-700 med familjer som anställdes av den etiopiska staten för att arbeta som lärare, bygga upp flygvapnet, utbilda folk inom tele och polis och arbeta inom sjukvården. Onni Niskanen var idrottsinstruktör på Svea Livgarde i Stockholm 1946 när han en dag blev uppringd av general Viking Tamm, en av de få svenskar som arbetat i Etiopien före den italienska invasionen och som nu aktivt rekryterade svenskar för återuppbyggnadsarbetet. Tamm frågade om Onni ville ta ett jobb som idrottsinstruktör åt den kejserliga livvakten. Kontraktet löpte på två år. Onni diskuterade det med sin fru och de beslöt att ta chansen. Det var ju ett äventyr. De sålde sin lilla insatslägenhet och började packa.

Ur "Brev hem"

"…allt skulle vi ha med oss, järnspis, tändstickor, dambindor för två år… Det blev elva kubikmeter som vi skickade med båt från Stockholm till Djibouti i Franska Somalieland. Sedan fanns det inget flygbolag som flög på Addis Abeba 1946. Carl-Gustav von Rosen fick då i uppdrag att forsla ner alla nyrekryterade svenskar i en Flygande Fästning. Det var ett amerikanskt militär-transportplan, oerhört stort och utan tryckkabin. Resan tog tre dagar. Addis var på den tiden en ganska liten stad, omgiven av skogsklädda berg där hyenor och schakaler gömde sig under dagarna för att på kvällen komma ner till staden för att söka något matnyttigt. Utbudet av varor var mycket magert. Vi var helt beroende av den fransk-etiopiska järnvägen mellan Addis och Djibouti för att få något utifrån. När vi kom ner var det strejk på järnvägen i sex månader. Vår 11 kubikmeter packning hade fastnat i Djibouti. Allting tog slut. Bildäcken till exempel var fullständigt utslitna. Mitt personliga rekord när jag skulle åka hemifrån till jobbet som låg i andra änden av stan var 11 punkteringar. Förutom administration var det bara svenska officerare vid det kejserliga livgardets kadettskola. Vi hade 121 elever, utplockade bland de bästa vid landets fåtaliga läroverk. De sökte inte för att komma in. De blev utvalda av kejsaren för att de var duktiga. Det var fina pojkar. För en idrottsinstruktör var det ett synnerligen gott material att arbeta med. Tidigare hade de als ingen kännedom om idrott. Jo, de hade väl spelat fotboll, men de sparkade barfota. Det kändes i mina egna fötter när jag såg hur de sparkade så det knakade i deras tår. De flesta grenar fick jag börja från början med, men kadetterna fick snabbt en mycket fin kondition. Det visade sig när vi ordnade maratonlöpningar genom Addis. Alla som ville kunde delta och där kom både militärer och civila och poliser - men det var alltid vår kadettskola som vann. De andra hade inga instruktörer som Body Guard-kadetterna…"

Nära vän med Kejsaren

Onni hade ett brinnande intresse för sport och var själv aktiv idrottsman med mängder av tävlingar bakom sig. När han började anordna gymnastikuppvisningar och idrottstävlingar i Addis fick han också ett nära förhållande till kejsarhuset. Kejsaren som höll reda på vad alla utlänningar sysslade med och besökte dem, fann sig plötsligt inviga idrottsevenemang och andra tillställningar anordnade av - Onni Niskanen "…själv höll jag konditionen uppe med ett folkdanslag som några svenskar hade bildat. Vi tränade hårt och hade uppvisningar. Rätt snart började vi ha friluftsfester där vi dansade, hade pilkastning, skjutning, tombola och en fotbollsmatch mellan de svenska och engelska officerarna. Kejsaren hade skänkt oss en ridhäst med sadel som första pris i tombolan. Vi fick massor med publik och lyckades samla ihop 7000 etiopiska dollar över en helg. Vi skänkte pengarna till Röda korset. Nästa år gjorde vi om festen och fick in 17 000 dollar som vi också skänkte till Röda korset…" Röda kors-arbetare på deltid Självklart gick inte denna organisationstalang och förmåga att samla ihop pengar obemärkt förbi. När Onnis två-årskontrakt med det kejserliga livgardet gick ut erbjöds han att stanna kvar och arbeta på utbildningsministeriet för att lägga upp ett skolidrottsprogram för hela Etiopien. Det ville säga - om han samtidigt lovade att fortsätta med festivalerna som samlade in pengar till Röda korset. Och att han åtog sig att på deltid vara generalsekreterare åt Röda korset. Skolidrott var en nyhet för Etiopien. Onni fick resa runt i hela landet och utbilda gymnastiklärare och skapa ett intresse för idrott. En av hans gamla elever berättar: "…när Onni kom till vår skola med sin knaggliga engelska trodde vi först inte att han kunde särskilt mycket. Men han började visa oss hur man stod på händerna, hur man skulle idrotta för att bli bra och vi respekterade honom. Han var alltid tillsammans med oss. På mycket kort tid hade han fått upp vår skola från ett absolut noll-läge i idrott till toppklass. Vi tävlade mot de andra läroverken och vi vann! "

Onnis eget medaljregn

Onni själv minns att "… hemma i Sverige hade jag ju en massa medaljer som bara låg och skräpade. Mamma kunde ju inte gå och putsa dem jämt - så jag tog med mig dem när jag åkte hit ner. Det var ungefär 400 medaljer och hundra pokaler. Dem delade jag ut i idrottstävlingar här nere. De hade ju inga egna medaljer i början. Jag skulle tro att mina medaljer finns lite överallt i Etiopien nu…" Att försöka driva en Rödakorsverksamhet var också en utmaning. Etiopien var fattigt och att få medlemsavgifter att finansiera verksamheten var bara inte att tänka på. Finansministern höll också så hårt han kunde i börsen. Stadsfinanserna var tillräckligt ansträngde ändå, tack! Det blev till att hitta på nya jippon som kunde ge pengar. Ville man ha något fick man ge något i gengäld. Det som hade börjat som svenska friidrottsfester växte till årliga Röda korsfestivaler där så många utländska ambassader som möjligt övertalades att ställa upp och hjälpa till. Administrationen blev kolossal, men så blev det också god förtjänst och starten för Röda korsets ambulans service, blodbank och sjuksköterskeskola, föresten den första i landet. Onni fann sig under ett halvår vara cirkusdirektör när Röda korset, på kejserlig instruktion, hade lånat the Great Royal Cirkus of India, som just då besökte Etiopien. Med denna cirkus turnerade man genom landet för att samla ihop pengar. Däremellan var epidemier, översvämningar, tork katastrofer och krig, som alla krävde sitt… "… somalierna hade överfallit och vi kom till Harrar med bilar och ambulanser fullastade med mediciner och kläder. Då fick vi startförbud av den etiopiska militären och skulle åka i konvoj till gränsen. Åker man i militärkonvoj kan man ju bara räkna med att vi blir överfallna, sa jag, men det hjälpte inte. Det fick bli konvoj. Självfallet blev vi överfallna och det ordentligt. Systrarna blev ju helt skräckslagna. Jag grävde ner dem i dikena och så lade jag sockersäckar som skydd. Det är lika effektivt som sandsäckar. Militären var tvungna att skicka efter tanks från Harrar för att klara det där överfallet. Röda korspersonalen klarade sig oskadd under sockersäckarna, men min personal fick sitt elddop…" Vid det här laget hade Onni gett upp tanken att återvända till sitt "normala" liv i Sverige. Han hade helt enkelt inte tid. Han hade fått för mycket ansvar i och för Etiopien.

Maraton

Sporten fanns alltid i bakgrunden. Redan 1948 hade Onni blivit utsedd att presentera Etiopien som medlem för den Olympiska kommittén i London, samtidigt som han själv representerade Etiopien som observatör. 1952 åkte han till Helsingfors på samma villkor. Då hade han redan på eget initiativ börjat träna etiopiska idrottsmän för att vara med på nästa olympiad. Hans svenska rep-tjänstgöring kom emellan, men i Rom 1960 hade han med sig Abebe Bikila, maratonlöparen. Onni hade då inte hittat några skor som passade Abebe Bikilas fötter. Abebe fick blåsor på ovansidan av fötterna och kunde inte springa. Onni och Abebe kom överens att Abebe skulle springa barfota. Han gjorde det - och vann Afrikas första guldmedalj i Olympiska spelen. Romtidningarna skrev "det tog Mussolini bataljoner att inta Etiopien, men det tog Haile Selassie en soldat att inta Rom". Det var en seger med många dimensioner. Onni hade aldrig tvivlat på att Abebe skulle vinna. Det självförtroendet överförde han i många år på andra etiopier som fortsatte att vinna maraton över hela världen.

Sverige - Etiopien

Det finns en samhörighetskänsla mellan svenskar och etiopier som är svår att förklara. Svenskar som jobbat i Etiopien vid någon tidpunk längtar alltid tillbaka igen. "Naturen, klimatet, folket…" svaren blir svävande när man frågar varför. Och etiopier är stolta. Självkänslan, identiteten som gammal nation är påtaglig. Självständigheten och oberoendet fanns där långt innan de italienska koloniala erövringsförsöken som slogs tillbaka för hundra år sedan. Etiopien kunde aldrig bli kolonialiserat. Som utlänning är man gäst - men på deras villkor. Onni ställde upp på de etiopiska villkoren - men blev inte betraktad som gäst. Han och Carl-Gustav von Rosen, en annan legend, tillhör den etiopiska nationen. Alla vet vilka de är och man är stolt över dem. Det finns många som liknar Onni vid en scout. Han ville alla väl och arbetade hårt. En vänlig opolitisk natur som aldrig tänkte på sig själv. Andra ser det äventyrliga - han tog flygcertifikat och flög fram och tillbaka i Östafrika, han var med om storviltsjakter, han körde rally i många år, han försökte sig på att ha en farm - och misslyckades bitterligen.

Skratt och kärlek

Onni hade roligt. Livet i Etiopien erbjöd utmaningar som han aldrig skulle fått i Sverige. Det är mycket skratt i hans berättelser - och mycket kärlek till Etiopien. Det fanns en glädje och arbetslust bland den första svenska generationen "biståndsarbetare" som de fortfarande suckar nostalgiskt över. Det var en pionjärtid. Onni var med då och stannade kvar. Han arbetade på svåra, ovanliga områden. I tolv år satt han som chef för leprasjukhuset Alert och försökte bryta alla tabun kring spetälska. Det gick rätt bra. Samtidigt använde han alla sina internationella kontakter för att samla ihop pengar till Rädda Barnens barna och mödravård. Det gick också bra. Vid 73 års ålder hade han fortfarande inte pensionerat sig. Han jobbade halvtid som rådgivare åt Rädda Barnen i Etiopien. Han hade så smått börjat knåpa ihop minnesanteckningar om sitt händelserika liv. Slumpen som gjorde att han fick leva ut alla sina talanger, sin arbetslust och originalitet, sin idrotts - och människokärlek. Det blev dock aldrig några memoarer. Han hade väl aldrig tid.

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen