Startsida           Konakta oss           Om oss

Detta är en artikel publicerad i tidningen Svensk Idrott 1984 och blev den sista intervjun innan Onni dog.

EN MAN OCH HANS VERK av Pontus Lindberg

Onni Niskanen var svensken som lotsade in Afrika på friidrottens världsarenor. Han var mannen bakom det etiopiska löparundret, vars främste representant var Abebe Bikila. Nu är Onni Niskanen död. Pontus Lindberg, f.d. rektor på Bosön, träffade Niskanen kort före hans bortgång. Det blev den sista intervjun med Onni Niskanen.

-Välkommen hem till Sverige, Onni, efter många, många år i Etiopien!
-Tack, det var faktiskt 1946 som jag for till Etiopien för att utforma idrotten inom den nystartade etiopiska kadettskolan och inom flygvapnet.
-Hade du varit engagerad inom idrotten tidigare?
-Jag hade tävlat en hel del framförallt i långdistans och terränglöpning, genomgått Kreigmans instruktörskurs och tjänstgjort som ledare och ordförande i Duvbo IK. Dessutom hade jag varit idrottsofficer på I1, så jag hade god erfarenhet både av civil och militär idrott i Sverige.
-Du anställdes vid kadettskolan men övergick ganska snart till civil tjänst.
-Kadettskolans kurs var tvåårig, och när jag lett den fick jag anställning inom skolministeriet samtidigt som jag blev Generalsekreterare för Röda Korset i Etiopien.
-Etiopien har idag en mycket välorganiserad skolidrott, och det är väl din förtjänst?
-Jag var inte ensam. Så småningom blev tio svenska gymnastikdirektörer plus olympiastjärnan Lasse Hall anställda på olika platser inom riket och tillsammans utformade vi en skolidrott närbesläktad med den svenska.

Från grunden

-Fanns det någon egentlig civil idrott i landet vid den tiden?
-Det fanns ingen civil idrottsorganisation, inga föreningar, inga idrottsplatser och inga instruktörer eller ledare. Vi fick starta från början. Men informationsministeriet ville att Etiopien skulle komma med i den internationella idrottsrörelsen och sände mig därför till OS i London 1948 för att jag skulle studera spelen, knyta kontakter och introducera Etiopien i den olympiska gemenskapen. Jag fick bl.a. kontakt med Sigfrid Edström som då var president i olympiska kommittén.
-Och sedan var det bara att sätta igång?
-Det gick trögt i början, men vi satte igång med att utbilda ledare och funktionärer så att vi kunde ordna tävlingar bland militärer, poliser och skolungdom. Jag hade ett par hundra plaketter och pokaler från min egen aktiva tid och de blev nu eftertraktade priser. Det gick på så sätt ganska lätt att få tävlingsdeltagare, men de flesta ville bara tävla - inte träna. Det tog tid att få dem att acceptera någorlunda målmedveten träning.
Varför blev just långdistanslöpning huvudidrotten?
-Det fanns ju inga idrottsplatser och inga idrottsredskap. Löpning kunde utövas på stigar och vägar. Under sådana förhållanden ligger långdistanslöpning närmast till. Dessutom ska vi ha klart för oss att löpning är ett naturligt sätt att förflytta sig på i Etiopien. Många arbetare i Addis Abeba bodde miltals från arbetsplatsen. På fredagsaftonen såg man dem lunka iväg över bergen hem till familjen och på måndagsmorgonen kom de lunkande tillbaka med ett litet matsäcksknyte. Som regel, sprang de barfota, trots att terrängen är mycket stenig. Har de speciellt lätt för att springa?
-De flesta etiopier är smäckert byggda och lätta. Dessutom har de sprungit hela tiden från tidigaste barnaår.
-Löpning är alltså en del av livsföringen och inget fritidsnöje. Hur fick du dem intresserade av riktig träning?
-Träningen måste vara väl anpassad efter varje individ och vara omväxlande och trevlig. När de såg att resultaten förbättrades blev de stimulerade. Dessutom gav framgångarna större möjligheter till arbetsinkomster. Arbetslösheten var då över 50 % och en anställning inom militären eller polisen var oerhört eftertraktad. När vi nått så långt att vi vågade resa ut till grannländernas tävlingar, blev detta en extra sporre.

Mannen som placerade Afrika på idrottens världsatlas!

Genombrottet

-Vid OS i Rom 1960 kom den första storsegern då Abebe Bikila sprang barfota på Roms stengator och segrade i maratonloppet. Bikila var väl helt din produkt?
-Bikila var en stor talang, och jag visste att han kunde konkurera med de bästa, men han var inte riktigt färdig. Han hade t.ex. inte lärt sig att springa med skor på fötterna. Jag var naturligtvis rädd för att de yttre förhållandena skulle påverka honom. Att förflyttas från de enkla förhållandena i Etiopien till de väldiga OS-spelen i världsstaden Rom innebär en oerhörd psykisk påfrestning. Men Bikila var stark och han klarade trycket.
-Bikila upprepade segern vid OS i Tokyo 1964. Var helt överlägsen och förvånade världspressen med att gå igenom ett gymnastikprogram efter att ha passerat målet. Hur orkade han?
-Uppmjukningsgymnastik ingick i programmet efter varje träning och han gjorde sin gymnastik rutinmässigt. När Bikila reste till sin tredje OS - start - Mexico City 1968 - var han om möjligt ännu bättre, men då råkade han ut för en fotskada före tävlingen, vilken tvingade honom att utgå.
-Men då övertog er näst bäste löpare, Mamo Wolde segerkransen.
-Wolde var inte av Bikilas klass - inte så psykiskt stark - och redan ganska gammal, 36 år, men han följde instruktionerna och vann överlägset.

Receptet

-Nya ledare har nu tagit över ditt idrottsarbete i Etiopien. Det är ledare som du utbildat, och som arbetar efter dina linjer. Kan du berätta hur man får fram en världsstjärna i långdistanslöpning? -För att lyckas måste en tränare sätta sig in i elevens anlag, kynne, levnadsförhållanden och intressen. När eleven väl är intresserad gäller det att lägga upp träningsarbetet så att kroppen får den allsidiga styrka, uthållighet och snabbhet den behöver. Men samtidigt måste man träna upp psyket och det gäller att göra träningsarbetet omväxlande och glädjebetonat. -Eftersom det gäller långdistanslöpning är väl distanslöpning huvudsaken.
-Naturligtvis, men man får inte försumma annan allmänt stärkande träning liksom smidighetsträning.
-Hur långa träningsdistanser springer ni?
-Som regel kring 10 km, men var fjortonde dag brukar vi springa 20 km som testlopp. I träningen ingår också varje vecka något terränglopp och dom lär sig att alltid lägga på ett extra kol i uppförsbackarna.
-Kör ni maxfart på träningarna?
-Enligt vetenskapen räcker det med 80 % för effektiv uppbyggnad, och det är ju det som är målet.
-Man läser ofta i pressen om långdistanslöpare som springer 20-30 mil i veckan. Vad tror du om den träningen?
-Det är viktigare med kvalitet än kvantitet i träningen och jag tror att 10 km är en lämpligare träningsdistans än 30 km. träningen måste vara omväxlande, om man inte vill skapa löparrobotar utan segrare.
-Den fysiska uppbyggnaden känner vi numera ganska väl till genom fysiologin, men hur kan man bibringa dessa etiopier det självförtroende som fordras för olympiska segrar?
-Det är mest en fråga om matchning. Varje gång en idrottsman ställer sig på startlinjen skall han ha ett fullt uppnåeligt prestationsmål framför sig. Når han målet stärks självförtroendet. Tränaren bör hellre sätta målet i underkant än i överkant. Att överträffa tränarens förväntningar skapar glädje och självförtroende. Den psykiska uppbyggnaden är minst lika viktig som den fysiska.

Vila före seger

-Det är svårt att pricka in en idrottsmans prestationstopp men du har verkligen lyckats med den saken trots långa resor och ovana miljöer. Något tips?
-När en idrottsman är riktigt väl förberedd både fysiskt och psykiskt, gäller det att få honom att verkligen tända inför tävlingen. För att nå det, måste man trappa ner den fysiska träningen en tid före tävlingen för att verkligen ladda batterierna. Jag lät ofta grabbarna vila - ofta ligga till sängs - två dagar före ett viktigt maratonlopp. Man ska vara så utvilad att det kryper i musklerna. -Varför har vi i Sverige så svårt att få fram verkliga toppmän?
-Ett par svenska maratonlöpare - Sthål och Persson - är av mycket god klass, men jag tror att de tävlar för ofta för att kunna nå den verkliga toppen. Jag lät inte mina maratonlöpare springa mer än tre stora maratonlopp per år. Om dom tävlar sparsamt kan dom vara toppmän många år. Både Mamo Wolde och Merutf Yifer vann olympiska segrar när de var i 40-årsåldern.
-Går det att få idrottsmän att fortsätta med träningen om de endast erbjuds tre tävlingar per år?
-Mellan de stora maratonloppen fick de delta i tävlingar på kortare distanser, men som regel är jag rädd för alltför flitigt tävlande. Man ska alltid ha tid till riktig uppladdning och förberedelse före en tävling. Detta är en regel som gäller alla idrottsmän och inte enbart långdistansare, summerar Onni. Det är en grundregel som jag lär mig under ett långt liv i idrottens tjänst.

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen