Startsida           Konakta oss           Om oss

Onni berättar själv:

Farlig orientering

Brev från finska vinterkriget

Stockholm stadion 1945

Scoutrörelsens framfart

Besök på Kilimandjaro

Onni på flygtur

Onni på lejonjakt

Från Duvbo Idrottsklubb Årsskrift 1941

Onni Niskanen, som för andra gången dragit åstad till Finland som frivillig, har sänt årsskriftens redaktion det brev som publiceras härnedan. Censuren har varit elak och strykt över några rader. Vad som står under de svarta strecken får var och en av läsarna gissa sig till. ---- --

Det är snart full vinter här. Kylan är stark och härom natten snöade det ganska mycket. Då månen bröt fram ur snömolnen och spred sitt silversken över marken samt träden avtecknade sig i vackra skuggsilhuetter mot det vita täcket, var det sagolikt vackert. Det var ett sådant där önskeväder som man ej ofta ser. När sedan den uppgående solen i gryningen färgade himlen och tillsammans med månens nu avmattade sken bildade en färgkonstellation som var förtrollande, glömde man faktiskt bort att det var krig. Jag önskade jag kunnat måla av allt detta. Det var alldeles tyst och stilla. Endast fågelkvitter hördes. Fåglar som ännu funnos kvar och ej blivit bortskrämda av det annars så förhärskande ljudet av granater och skott.

Tyvärr blev jag väckt ur detta vackra av en salva från en kulsprutepistol, vilket hastigt påminde mig om att jag befann mig på farlig mark, i omedelbar närhet av fienden.

Det var nog tur det, ty jag måste bli färdig med mitt arbete innan det blev för ljust. Det bestod i att kontrollera vårt kabelnät till telefonerna, som var i olag. Sambandet till pjäsplatsen måste fungera så att vi från våra långt framskjutna platser kunde leda elden, göra observationer och ändringar så att projektilerna från våra pjäser gjorde största möjliga skada hos fienden.

Sådant är livet: En blandning av dröm och verklighet. Och verkligheten är för närvarande långt ifrån trevlig.

Jag ska försöka återge några små plock ur livet vid fronten. Hoppas inte censuren är så elak så det blir struket. ---

Det är natt. Gnistrande kallt och och ett månsken som gör terrängen upplyst och svårframkomlig både för ryssen och oss. Att ge sig iväg på spaningsuppdrag i sådant väder kan ha sina risker. Man syns alldeles för väl.

Jag befinner mig i främsta linjen. Endast ett hundratal meter från ryssen. Sitter på helspänn och bevakar varje rörelse från min fiendes sida. Fullt beredd att med mitt vapen nedgöra honom om han visar sig.

Tyst! Jag lystrar till. Ett svagt knastrande höres. Sakta höjer jag mitt vapen. Nu hör jag tydligt att ljudet närmar sig och jag gör mig beredd att möta fienden. Så blir allt tyst igen. Jag håller andan för att kunna höra bättre och inte förlora kontakten med fienden. Men allt är tyst. En lång stund går utan att någonting händer.

Hade jag verkligen misstagit mig? Nej! Nu förnimmer jag tydligt det misstänkta ljudet igen. Det är spännande sekunder som gå. Långa sekunder. Nu hör jag tydligt ljudet närma sig. Jag håller andan och höjer sakta armen med vapnet. Ser ingen misstänkt, men hör att ljudet från fienden är alldeles inpå mig. Skall jag lyckas knäppa honom? Min hand som håller vapnet, nästan darrar av att hållas så stilla. Det är spännande. Skall jag lyckas?

Men nej. Kvickt som tanken kilar råttan fram ur sitt hål och iväg till ett nytt gömställe och jag sitter på huk i korsun med kniven fortfarande i högsta hugg. Lurad av den snabbe fienden. Månen strör fortfarande sitt silversken över fronten med dess löpgravar och taggtrådsnät. --- --- ---

En annan liten episod, som också har sina roliga poänger, men betydligt men riskfylld. Jag är ute med et par -------------------------------------------

Vi nickar åt lyssnarposten där han står i sitt värn och spanar mot fienden. Han nickat tillbaka när vi sakta och försiktigt passera honom och bege oss vidare fram i den farliga terrängen. Vi komma fram till vår tänkta plats ----------------Den andre kommer strax efter. För att inte behöva kapa av desamma så skrapar han av isoleringen på kablarna och kopplar in telefonen. Söker samband. Men icke ett ljud höres från pjäsplatsen. Kopplingen undersökes men allt är juste. Trots detta icke ett ljud i telefon.

Tiden är dyrbar och en ny granskning av kopplingen och kablarnas företages och det befinnes att den ena av kablarna icke är kopplad - Jo, visst har jag det, säger signalisten och visar telefonen. Vid granskningen befinnes det att han kopplat ena polen vid en tändtråd till en minering som låg alldeles bredvid oss. Hade vi hållit på en stund till så kanske det blivit ett nog så hör- och kännbart ljud i telefonen.

Ja, jag får väl sluta för den här gången. Hoppas nu att inte censuren förstört alltför mycket av mina små skildringar. I så fall får ni väl gissa er till resten. Hjärtliga hälsningar till samtliga D. I. K:are.

Onni

Ansvarig utgivare: Ulf Niskanen
Webbansvarig: Tom Niskanen